Djur -snart bara för rika? Och varför tiger försäkringsbolagen?
Har försökt hänga med. Har försökt läsa så många kommentarer och meddelanden som möjligt, har inte haft möjlighet att svara överallt dock. Har väldigt mycket mer att stå i varje dag än den här bloggen.
Jag förstår att det är svårt att vara veterinär idag. Folk googlar på nätet och tror att de kan och vet. Veterinärer är rädda att behandla för mycket eller för lite, ta för många prover eller för få, de är rädda att bli anmälda.
Men det ökande ifrågasättandet från kundhållet måste väl åtminstone delvis vara ett resultat av att det blivit så dyrt?
En åsikt som syns på många ställen är “om du inte har råd att ha djur, så skaffa inga!”
Men alltså. Vi har en skenande prisutveckling. Den som köpte en hund för fem-tio år sedan kanske inte förutsåg det här?
“Om du inte har råd, skaffa inte djur”… “det är ingen mänsklig rättighet att ha djur”.
Det är elaka åsikter. Inhumana faktiskt, då djur är livsviktiga för många människor, inte minst för alla ensamma, och gör oerhört mycket gott för människors välmående.
* Katten som är den enda levande varelsen den ensamma pensionären träffar på flera dagar.
* Hunden som är alkoholistbarnets enda trygga punkt.
* Ponnyn som är den mobbade flickans livlina.
Helt säkert förhindrar djur självmord. Att de förbättrar den psykiska hälsan hos sina ägare finns det studier på.
Ska en vanlig människa inte våga ha ett sällskapsdjur för att försäkringen blivit för dyr och för att hon inte har en mindre förmögenhet på banken?
Ska sällskapsdjur bli en lyx för överklassen?
Jomen så var det ju en gång i tiden. Bara överklassen kunde unna sig djur som rashundar och ridhästar, medan bönder och arbetare endast hade djur för mat, överlevnad och nytta.
Från ett håll är det väldigt tyst, och det är från försäkringsbolagen.
Det är VÄLDIGT tyst från försäkringsbolagen…
De sponsrar ju företag och event överallt, så pengar har de.
Och som de marknadsför sig! “Är din ponny med i Agria”? Smart att banka in sitt signum i huvudet på framtida kunder redan i ponnyåldern.
Hallå, försäkringsbolagen? Varför hörs ni inte i debatten? Varför sätter ni inte ner foten?
Varför accepterar ni att man tar 235 kronor för en meter silvertejp och 743 kronor för ett bandage (har just sett en faktura från Strömsholm).
Det enda försäkringsbolag som mig veterligen agerat alls är Folksam; här är en av flera länkar.
Men iallafall. Det är ödsligt tyst från försäkringsbolagen.
Det är svårt att tolka deras tystnad som annat än att de tjänar grova pengar.
Det kan väl aldrig vara så att de samarbetar…? Har lite rådgivningsuppdrag och styrelseposter hit och dit? Råkar ha ena skinkan på en stol och den andra skinkan på en helt annan?
Det kan väl inte vara så illa att topparna i djursjukvården och försäkringsvärlden golfar och badar bastu ihop?
Snälla någon, säg att det inte är så!
Något måste ju försäkringsbolagen förr eller senare göra, för den här utvecklingen är inte hållbar.
Nu säger jag något som är otänkbart för många svenskar: man måste faktiskt inte ha försäkring.
Man kan sätta undan en femhundring i månaden åt sig själv istället och slippa sätta sig in i en myriad villkor och slippa drabbas av reservationer och undantag. Välja en icke uppköpt veterinär och slippa försörja riskkapitalets VD:ar.
Jag vet många djurägare som gör så. Betalar en försäkringspeng till sig själv.
Skarpa ögon synar nu djursjukvården. Det kräver tid och specialkunskaper som inte jag har, och jag är glad att någon annan tagit på sig det.
Tids nog får vi se vad de kommer fram till.