”Det är djurägarnas fel”. Hur en bransch skyller på sina kunder.

Det är djurägarnas fel. Det är den tydligt uttryckta åsikten i en ledare i Svensk Veterinärtidning den 22 november, skriven av Svenska Veterinärförbundets ordförande Marja Tullberg.

Marja Tullberg sitter också i styrelsen för det stora djurförsäkringsbolaget Agria.

Ja, du läste rätt. Svenska Veterinärförbundets ordförande sitter i Agrias styrelse!

Det är djurägarnas fel att priserna har stigit och att det blivit jobbigt att vara veterinär. För dagens djurägare ser sina djur som barn och vill ha mer och mer avancerad vård för dem.

Så här skriver Marja Tullberg i sin ledare:

“På ytterdörren till en vanlig svensk villa hänger skylten: ”Här bor Karin, Per, Ludvig, Elsa och Alice”. Om det betyder att det är en familj med tre barn eller en familj med ett barn och två hundar, det vet man inte. Dagens hundar inte bara är hundar, de är fullvärdiga familjemedlemmar som allt mer likställs med familjens egna barn. Det betyder också ett förändrat djurägarbeteende, med större och ändrade krav på djursjukvården.”

Jomen så har det blivit. Det vet vi ju. Det är inget nytt.

Men vems fel är den saken?

Har veterinärkåren inte någonting alls med utvecklingen att göra?

Nej, det är ”djurägarkulturen” allt beror på.

”Den högkvalitativa vård vi levererar är ett svar på en efterfrågan som djurägarkulturen skapar” skriver Marja Tullberg.

Nå, jag skulle vilja hävda att veterinärerna i allra högsta grad är med och formar ”djurägarkulturen”.

Jag satte mig och tittade på tv-programmet “Veterinärerna”. En hund vid namn Elsa kom in till en av de riskkapitalistägda klinikerna.

“Elsa älskar att åka till sjukhuset” kvittrade ägaren. Sjukhusbesök var alltså något den här hundägaren gjorde titt som tätt. “Elsa tycker om alla här, och personalen tycker om Elsa också” (personalen gullar med Elsa i bild). En bit framåt frågar personalen Elsas ägare om de vill operera Elsa. “Självklart!” utbrister Elsas ägare utan minsta tvekan.

Jag baxnade över hur kletigt det var!

De här veterinärprogrammen är reklam för djursjukvården; de undervisar folk i modernt djurägarskap.

De påverkar.

– Klart hunden ska ha en operation! Självklart!

Tv4, försäkringsbolagen och klinikerna tjänar fett på de här starkt påverkande tv-programmen.

Djurägare får alltså höra att det är de som efterfrågar avancerad vård. Men om inte superavancerad vård fanns (och inte visades upp i tv) så skulle den nog inte heller efterfrågas.

Fanns inte kirurgi mot starr på hundar så skulle vi acceptera det. Det väl knappast så att hundägare har gått ut och marscherat på gatorna om att det måste utvecklas kirurgi mot starr för hundar?

Det är ju veterinärbranschen som sett en möjlig marknad!

Och när användadet av detta skapade behov nu lett till kostnadsökningar som i sin tur lett till ett ansträngt klimat mellan veterinärer och djurägare skyller man på kunderna!

Vi skulle behöva komma tillbaka till ett mer jordnära förhållningssätt till djuren. Veterinärkåren tycker också det.

Så varför medverkar svenska veterinärer i tv-program som är rena drivbänken för överbehandlingstrenden?

Veterinärerna får lov att inse att de också är delaktiga i den utveckling vi har.

Utvecklingen av ”djurägarkulturen”.

Marja Tullberg kommer med två bra förslag: att det behövs enkla, lite billigare mottagningar som kan ta hand om mindre allvarliga åkommor, och att veterinärer oftare ska ge ”good-enough-vård” snarare än ”golden standard”.

Men hon utelämnar helt riskkapitalets del i fördyringen som skett och att Evidensia och Anicura har cirka 40% högre kostnader för vård, enligt Folksam.

Hur som helst. Det är märkligt att man kan vara både ordförande i Svenska Veterinärförbundet och sitta i Agrias styrelse samtidigt.

Börjar man titta närmare på styrelser och ägarförhållanden blir man helt förbryllad. Jag har tidigare visat hur ägare i Anicura råkade sitta i styrelsen för en stiftelse som gav miljonbelopp till Anicura.

Och jag har tidigare uttryckt min oro för att riskkapitalägd veterinärvård och försäkringsbolag samarbetar.

Hur många stolar får man sitta på samtidigt? Hur många fingrar kan man ha i syltburken egentligen?

Svenska djurägare bosatta utomlands (där man inte försäkrar djur) berättar att de får utmärkt veterinärvård för mycket lägre priser än i Sverige. Utan försäkringar!

Men vi svenska djurägare, vi indoktrineras att tro vi måste ha det så här, att det inte finns något annat sätt än den svenska, heliga treenigheten: veterinärvård-försäkring-djurägare.

Och sen ska vi dessutom ha klart för oss att det är vårt fel att det blivit dyrt!

Den höga försäkringsgraden i Sverige är en ”förmån” skriver Marja Tullberg.

Förmån för vem? Inte för djurägarna som drabbas av ständigt stigande premier iallafall. För veterinärvården och dess mjölkko försäkringsbolagen kanske.

Enda chansen att bryta upp systemfelet vore om folk slutade försäkra. Men för de flesta svenskar är ju försäkring lika självklart som tandborsten, så det kommer gissningsvis inte ske.

Marja Tullberg, skulle du vilja förklara på vilket sätt det är okej att du som Svenska Veterinärförbundets ordförande sitter i ett vinstdrivande djurförsäkringsbolags styrelse?

Och Agria, vill ni vara så snälla och förklara hur ni avgör vilka som är lämpliga i er styrelse?

För jag, och många med mig tror jag, skulle nog vilja ha det förklarat.