Bort med gramantyglarna från framridningarna -det ser så jäkla illa ut.
Igår kväll var jag en sväng till Global Champions Tour.
Det kan man ju inte missa när det kommer till ens hemstad, och det är så coolt att den härliga, borgliknande urgamla arenan Stockholms Stadion fortfarande används!
Här tog svenska ryttare OS-guld i prisridning (dressyr) och fälttävlan 1912!
Det var en upplevelse att vara där. Om det inte vore för gramangubbarna.
Så här skrev jag på min privata Facebook:
Det var på en framridningsbana till hoppningen samt under “open training” som flera hästar reds med lite väl åtdragna gramaner.
De hoppades även hinder med gramanerna på, inte direkt utlängda.
Vad jag såg var det medelålders herrar som red fram med graman.
Jag avstår från att namnge och lägga ut bilder, men en man red en outhärdligt lång stund omkring med en alldeles för hårt ådragen graman under open training, nosen var långt bakom lod hela tiden och hästen hade ingenstans att ta vägen.
Inte ens när han äntligen saktade av till skritt på slutet längde han ut gramanen utan hästen fortsatte gå med nosen i bringan.
Stewards, hallå?
Jag fattar mycket väl att elithästar inte är desamma att rida som en vanlig genomsnittlig Brunte.
Men gramanen är en hjälptygel, och är man i eliten ska man väl inte vara hjälplös?
Om jag ska vara ärlig så ser det bara slappt ut. Och elakt.
– Hello Sweden, I´ll ride a little with the graman and then I´ll go and have a beer, typ.
Bort med gramantyglarna från framridingarna! Det ser illa ut, bara.
Sen kan man inte styra över vad folk gör hemma, men det vore en markering som skulle ligga väl i tiden.
Det finns länder som börjat ta steg mot att få bort gramanen, i Schweiz är den förbjuden på nationella tävlingar.
Annars var det en härlig kväll trots regnet. Vi såg Peder, som alltid rider med exakthet, känsla och tajming. Med hästen, inte mot den.
Och vi såg många unga ryttare rida mjukt och trevligt, jag tänkte att framtidens generationer finns det hopp om.
Jag tänkte att snart är kanske gramangubbarnas tidevarv ute.
Man kan ju alltid hoppas.