Därför ska polisen ta knivdåd mot hästar på allvar.

Det är sommar, och liksom varje sommarhalvår hör vi talas om knivskurna hästar i hagar. Via sociala medier sprids den sortens nyheter snabbt.

Det är vidriga dåd som naturligtvis väcker starka känslor. Många blir djupt upprörda, andra ifrågasätter om det ens händer och menar att hästarna skadar sig själva.

2013 gick tre veterinärer ut och hävdade att det bara är nys och hysteri att de inte kände till några fall där någon dömts, men det finns det absolut.

Det är bara att googla. De tre veterinärerna var dåligt pålästa och mötte kraftig kritik.

Det kan säkert hända att hästar skadar sig själva, men i en del fall är såren/snitten så stora och “fina” att de knappast kan ha orsakats av en gren eller spark.

Man har också faktiskt hittat både knivar och andra föremål inne i hästar, så att avfärda det som att hästarna alltid gör sig illa själva är antingen förnekelse eller önsketänkande.

År 2008 fick jag av Tidningen Ridsport i uppdrag att undersöka inte OM det görs, utan vad det kunde röra sig om för slags människor.

Vem gör en sådan här sak?

Det blev ett ganska stort reseracharbete. Efter ett tag fick jag tag på en svensk jurist och en polis som arbetat mycket med brott mot djur och tillsammans skrev en bok om brott mot djur.

Jag återger här det jag minns från skrivandet av den artikeln, som tyvärr inte finns på nätet.

Varför ser det mestadels på sommaren?

* Hästarna är lättillgängliga i hagar där gärningsmannen lätt kan gömma sig.

* De är nöjda och avkopplade på bete och har inte täcken som hindrar.

* Årstiden är behaglig och gärningsmannen kan agera ganska ostört under ljusa sommarnätter.

Vem gör detta?

* En emaptsitörd man med drift att skada och döda.

* En man med ovanliga sexuella böjelser.

* I ovanliga fall en man med båda problemen.

Det finns alltså grovt sett två sorters gärningsmän: de med drift att skada/döda, och de med sexuella perversioner.

I det uppmärksammade fallet med ponnyn Silver i Dalarna 2007 kan det ha handlat om en person med båda problemen; han både förgrep sig sexuellt på ponnyn och knivskar den så illa att den dog. Han var väl bekant med området där hans släktingar som han besökte bodde. Sperma från mannen och spån som fastnat i hans kläder fällde honom.

Läs om fallet HÄR.

Silver attackerades i sin egen box. I sommarhagar är det kanske lättare att komma undan utan att lämna spår, och inget spån fastnar i kläderna.

Den forskning som gjorts är utförd i länder som Tyskland och USA vilka har stora befolkningar. I länder med stor befolkning händer mer av allt, då går det bättre att forska än i ett litet land som Sverige där polisen sällan får upp minsta spår.

Om vi börjar med den första sortens gärningsmän rör det sig om en drift att skada och göra illa, de är helt enkelt sadister. Polisen vet idag (och har i USA vetat sedan många decennier) att våldsbrottslingar och seriemördare ofta plågade djur som barn.

Våldsbrott mot djur tyder alltså på att en person som är farlig även för människor går lös. De övar på djur, eller lever ut sin drift på djur, kanske för att undvika att ta ut den sjuka driften på en människa.

Den andra sorten är inte alltid ute efter att skada eller döda utan har sexuella drifter som han lever ut på djur.

Sexuell dragning till djur kallas för zoofili. Det är ovanligt, men finns. Många som har psykiska eller sexuella störningar lider av flera störningar samtidigt: i ett fall i Tyskland togs en man på barn gärning då han hade sex med någons häst, han hade tidigare dömts för sexuella övergrepp på barn.

Hur agerar gärningsmannen?

* Han agerar där han bor eller tidigare har bott, eller i ett område han känner till väl.

* Han återkommer och gör ofta om sitt dåd, i samma hage eller en närliggande.

* Han kan agera på impuls, men har ofta planerat dådet noga.

* Han är ofta hästvan.

Precis som serievåldtäktsmän agerar de här typerna i en trakt där de känner sig hemma och kan flyktvägarna. Det är alltså knappast en slump att man ofta hör om upprepade fall i en och samma trakt.

Hur som helst. Vi ska inte bagatellisera de här brotten eller påstå att de inte sker. Vi får göra vad vi kan för att skydda våra hästar.

Polisen lyfter ofta knappt ett finger vid anmälningar om den här sortens brott, de är minst sagt lågprioriterade. Men de borde bör ta dem på största allvar.

Det rör sig om farliga personer som även kan skada människor.