Hundfolk -värre än hästfolk.
Jag trodde inte någon grupp kunde vara det. Värre än hästfolk alltså.
För handen på hjärtat -när hästfolk inte är av den trivsamma sorten kan de vara rejält otrevliga.
Social kompetens är -tyvärr- i regel inte något som utmärker allt hästfolk. Första gången en annan vuxen människa skrek åt mig (utan för familjen) var det i ett stall.
De flesta hästmänniskor är bra, en del är underbara. Men sedan finns de där andra, jag tror de flesta av er som läser detta förstår vad jag menar.
Men utpräglat hundfolk – de tar nog priset.
Vi skaffade hund för ett drygt år sedan. Sedan dess har det varit pekpinnar, pekpinnar, pekpinnar.
Från hundfolk.
Du kan knappt lägga ut en bild på din hund på fejan utan att det blir pekpinnar. Jag la ut en bild på min hund när den nosade på choklad -ramaskri!
Det var en rolig bild. Och den åt inte chokladen sen….. Jag lovar och svär.
Pekpinneriet på hundfolk kan faktiskt göra mig vansinnig. Som när vi stannade för lunch på ett ställe. Det var 16 grader och växlande molnighet. Vi vevade ner alla rutorna cirka 18 centimeter, konstaterade att det inte var för varmt i bilen och gick för att ta en snabb lunch.
Vi hade knappt hunnit sätta oss förrän kocken (!) kom och sa “vi har fått en uppgift om att det sitter en hund i en bil med registeringsnummer …
Det var 16 grader och växlande molnighet! Inte 28 och gassande sol!
– Vi har fyra rutor nere, sa maken.
Han åt lugnt vidare. Men jag. Jag blev så stressad att jag kastade i mig maten och sprang iväg till bilen för att se om min hund inte var döende!
Vilket den såklart inte var.
Jag VET att det kan bli kokhett i bilar och vi skulle självklart inte lämnat hunden i bilen om det var risk för det. Men detta var inte en sådan dag!
En annan gång fick min hund sitta kopplad vid bilen en stund på en tävlingsplats. Jag hade lådor bakom bilen och jag sprang fram och tillbaka i ett jobb jag var där och gjorde.
Jag hade full koll på min hund och såg henne hela tiden, men jag kunde inte ha henne med mig i kopplet i alla arbetsmomenten (arbetsmoment som dock bara varade korta stunder).
Hunden la sig i skuggan vid ett av däcken och jag gick för att hämta vatten åt henne. Hon var helt nöjd där hon låg.
Jag hann inte tillbaka med vattnet förrän det ropades ut i högtalarna “Vi har en hund som sitter kopplad vid en bil, ägaren ombeds att omedelbart ta hand om sin hund!”.
Där gick jag alltså med vattenbaljan i händerna! Tog jag inte hand om min hund, var det inte just exakt det jag gjorde?
Sen kom människan som ansåg att jag gjorde fel. Det blev en hätsk ordväxling. Hon skulle anmäla mig om jag inte passade mig och bla, bla, bla.
Jesus Kristus Amalia säger jag bara. På vilket sätt led min hund?
Istället tvingades jag nu koppla henne vid en stolpe vid ridbanan där hon skällde och kastade sig och störde andra. hon var SÅ nöjd vid bilen. Tills Prussiluskan kom.
Och dubbelmoralen på de här människorna! Hade grisen som blev skinkan på hennes fruktostmacka lidit något i sitt liv? Eller kycklingen hon åt till lunch? Eller alla djur som sätter livet till för att hennes hundar ska äta varje dag, hade de lidit något i sitt liv?
Blir så trött!
Sen ropades det igen om en annan hund, i en bil. Bilen stod bredvid min, hunden satt i bur, förstena var öppna OCH bakluckan var helt öppen.
Samma Prussiluska. Det var inte ok att ha hund kopplad vid bilen, och inte ok att hund låg i bilen i en bur med alla rutor och dörrar öppna.
Killen som sålde hunden till oss säger att en hund inte kan ha ett bättre liv än vad vår hund har. Skönt att höra.
En annan gång blev jag vittne till hur en människa som kom ut ur en affär blev utskälld av en annan, vad jag förstår vilt främmande person för att hen hade lämnat sin hund utanför medans hen handlade!
Du får inte gå in i en affär med en hund, du får inte koppla den utanför, du får inte lämna den i bilen och du får absolut inte koppla den vid bilen.
Men alltså, hallå?? Ska man orka ha djur eller? Och nu pratar jag inte om att orka gå promenader med dem eller ta väl hand om dem.
Jag är uppvuxen med hundar, katter, kaniner och hästar. Jag kanske romantiserar, men jag upplever att det förr inte var ett sådant riskföretag att ha djur. Man hade djur, det var trevligt och det var inte så mycket mer med det.
Idag är du övervakad av djurpoliser som drar förhastade slutsatser, redo att anonymt anmäla dig för vad som helst. Gud vet vad de INTE kan anmäla dig för?
Nu kommer sommaren, och då snurrar det alltid en massa snack. Förra sommaren lät det så här på ett lokalt facebookforum där jag bor:
“Jag ser en häst som står i en minimal hage dag ut och dag in, är det verkligen lagligt, borde man anmäla”? (hästen stod i sjukhage en tid, det var min kompis häst).
Okej, det är bra att vi har ett djurskydd. Jävligt bra. Väldigt mycket bättre än att vi inte har det.
Men jag tycker man ska tänka sig för både en och tre gånger innan man drar förhastade slutsatser.
Länsstyrelsen uppger själva att över hälften av alla anmälningar om djur som far illa är grundlösa, jag känner en veterinär som menar att det snarare är 90%.
Det måste finnas någon sans och rimlighet i vår misstänksamhet mot andra människor.
De allra flesta djurägare tar trots allt bättre hand om sina djur än de tar hand om sig själva.