
Det är skylten som är olaglig -inte ridningen.
Det är nästan tio år sedan nu. Jag kom skrittande på min unghäst på en väg med blandad bebyggelse. Sommarstugor, villor och några gamla gårdar.
Vid vägens början satt en av de där skyltarna. Några som satt i en trädgård och fikade ropade över häcken:
– Man får inte rida här! Såg du inte skylten?!
Jag hade just då för Tidningen Ridsports räkning undersökt vad som egentligen gäller med de där skyltarna. Jag hade intervjuat Vägverket och kommunen och en jurist.
Med det på fötterna svarade jag:
– Er skylt som ni köpt på postorder gäller inte, ni har satt upp den utan tillstånd och ni kan inte förbjuda mig att passera här med häst.
– Ni kan avvisa oönskad motortrafik, men inte mig.
Det blev inget bråk. De satt tysta och glodde, och jag skrittade vidare.
Mitt alternativ hade varit att ta en annan väg, lite större men med enorma diken på båda sidorna. Där vill man inte möta bussen eller en lastbil om man sitter på en fyraåring.
Så här är det. Vägföreningar och markägare tror ofta att deras småvägar är “deras” och att de får bestämma allt om hur de ska användas.
Men vägar är till för alla, och det är inte upp till vägföreningar och markägare att hindra andra att passera. Oavsett om de går, joggar, rider eller cyklar.
Oönskad motortrafik kan ibland lagligen hindras, men det är också allt.
De flesta småvägar är enskilda vägar, och “ägarens” befogenheter till restriktioner är faktiskt ganska små.
FÖRBUDSSKYLTAR FÅR INTE SÄTTAS UPP UTAN TILLSTÅND FRÅN KOMMUNEN.
Det är den som på eget bevåg sätter upp en förbudsskylt som begår en överträdelse.
Förbud får inte utfärdas av vem som helst om vad som helst!
Jag som person kan inte utfärda ett förbud gentemot andra medborgare, och det kan inte en vägförening heller.
I min kommun sitter massor avsådana där skyltar uppsatta, och det är mig veterligen bara en enda som har ett kommunalt beslut bakom.
Övriga är alltså olagliga.
Skyltarna provocerar mig, dels för att jag känner mig hindrad att gå med min häst på ställen där jag har laglig rätt att gå, dels för att de signalerar till allmänheten att det är okej för vem som helst att förbjuda just min fritidssysselsättning.
Jag skriver inte detta för att det ska startas små bygdekrig över hela landet.
Jag skriver för att upplysa om att förbud är inget som vem som helst kan utfärda och jag efterlyser en STÖRRE TOLERANS för vad andra gör på sin fritid.
Inne i miljonstaden Stockholm kan man rida var som helst, ingen höjer på ögonbrynet eller klagar.
Men här, 3,5 mil utanför stan, här råder hillbillystyre bland gubbarna i vägföreningarna.
En del av dem tror dessutom på fullt allvar att de där groparna i vägen som de själva orsakar med sina bilar görs av hästar. Läs vad jag skrivit om den saken HÄR.
Jag upprepar: förbud är inget som vem som helst kan utfärda.
PS Jag skriver här endast om vägar. Skog och mark är en annan fråga.
Jag vill också tillägga att självklart måste man sköta sig som ryttare. Till exempel hoppa av och föra undan bajset om hästen lägger en hög på vägen.