När djurskydd blir omänskligt.

Då har det hänt igen. Ett djurskyddsingrepp har drivit en människa till självmord. Och det är inte första gången.

Dagen efter att polisen hämtade sju hästar som på bild såg välmående ut tog kvinnan sitt liv.

I debatten som följt efter det senaste fallet söder om Stockholm vittnar bekanta till kvinnan om att det låg personliga problem bakom att djuren till sist blev konfiskerade. Och det kunde man ju nästan gissa.

Man måste fråga sig: hade kvinnan fått någon hjälp? Lämnade man henne bara ensam efter att hästarna hämtats?

Det hade varit ett drev mot henne i sociala medier också, och det är förstås enbart vidrigt. Främmande människor som utan riktig insikt sitter hemma och dömer och fördömer. Vår tids häxprocesser.

Länsstyrelsens förfaranden i djurskyddsfrågor är under hård kritik, djurägargrupper kokar. Det ska demonstreras utanför Länsstyrelsen i Jönköping på fredag.

Missnöje över det som upplevs som maktmissbruk har grott under lång tid. Jag har själv som journalist fått ta del av fall där friska djur hämtats och senare avlivats. Jag satt med på ett möte mellan Länsstyrelsen och bönder och hästägare i Uppland där man bland annat diskuterade ett fall som enligt djurägarsidan förvandlats till en personlig vendetta.

– Vi förstår hur ni känner när vi kommer till era gårdar, sa en från Länsstyrelsen.

– NEJ ni förstår INTE! blev det unisona och högljudda svaret från bönderna och hästägarna.

Självklart ska djur ha det bra! Men gårdar med djur är inte som vilken arbetsplats som helst, det är bondens eller stallägarens hem. Känslan när myndigheter inspekterar ens djurhållning är ungefär som om de rotade i badrumsskåpet. De klampar in i ens mest privata och man känner sig skyldig, även om det inte finns något att slå ner på.

Och jag kan bara föreställa mig hur det måste kännas att bli anmäld. Över hälften av alla anmälningar som kommer in till Länsstyrelsen är grundlösa. Men för den som blivit anmäld kommer upplevelsen för alltid att förstöra glädjen med att ha djur. ”Man känner sig brännmärkt, har man fått en anmälning på sig är man misstänkliggjord för alltid” sa en man till mig.

Anonyma anmälningar görs av grannar, fiender eller bara okunniga främlingar. Jag känner till en långtidssjukskriven kvinna som inte verkar ha mycket annat för sig än att patrullera grannskapet och anmäla djurägare för saker hon drar egna slutsatser om. Det kan vara att hästarna inte har vatten just när hon går förbi eller att en häst står i sjukhage ett tag.

De allra flesta djurägare gör allt för sina djur och tar ofta bättre hand om djuren än om sig själva. Sedan finns det naturligtvis också många fall där djur verkligen far illa. Problemet är bara att det som kan se ut som missförhållanden utåt långt ifrån alltid är det.

Vi har en avancerad djurskyddslag i Sverige och den ska vi måna om. Den är framarbetad för djurens skull.

MEN. Vi har också ett djurskyddsförfarande som leder till tragedier. Folk tar livet av sig och friska djur avlivas.

Det kan väl ändå inte ha varit meningen med lagarna från början? Och när nu det har blivit följden, behöver vi inte göra något åt lagstiftningen då?

Som sagt, över hälften av alla anmälningar som idag kommer in visar sig vara grundlösa. Det är ett stort resursslöseri till att börja med. När det gäller de fall där det faktiskt finns missförhållanden är det ofta sjukdom, psykisk ohälsa, skilsmässor, ensamhet och bristande ork som ligger bakom.

Många udda eller ensamma människor lever för sina djur. De är deras familj. Är det inte på ett mänskligt plan dessa människor borde få hjälp och stöd? Eller finns det inte resurser till det?

Jag är djupt kluven till att man får anmäla anonymt. Jag förstår att det handlar om att människor ska våga. Men jag skulle hellre vilja leva i ett samhälle där grannar räcker ut en hand och säger: kan jag hjälpa dig? Behöver du något? Snarare än att de tar fegisutvägen via en anonym anmälan som knäcker en ofta redan svag människa fullständigt.

Det lämnar också fältet fritt för folk som vill jävlas med någon de inte gillar eller bara vill ha bort.

Det är ingen mänsklig rättighet att få hålla djur. Men om vi nu lever i ett välfärdssamhälle, var finns psykiatrin och det sociala stödet? De som jobbar med de här ärendena vet ju att människor som har svårt att ta hand om sina djur ofta har svårt att ta hand om sig själva också.

Hur kan man bara lämna människor ensamma efter ett så fruktansvärt ingrepp som att föra bort deras djur?

Det är inget annat än omänskligt.