Några ord om fälttävlan. Det är mer komplicerat än ni tror.
Jag brukar inte skriva så mycket om fälttävlan.
Att min dotter har några medaljer och att vi har varit ute på tävlingar i åtta år och att jag jobbade som hästsportreporter i tio år gör mig inte till expert.
Någon gång när jag har skrivit nåt har det har det kommit någon gammal fälttävlansräv och sagt nåt i stil med: ni är ju rätt nya på det här!!
Översättning: vem fan tror du att du är och att du kan?
Jag tror gränsen för att inte anses som gröngöling är sådär 20 år…
Men iallafall. Efter detta VM har jag fått en del frågor om fälttävlan. Det kallades ju fiasko och allt möjligt.
Och visst gick det åt helvete. Klart att detta väcker en massa frågor!
Mindre trevliga undringar man kan få höra är varför är de så dåliga i hoppning och är inte dressyren löjligt lätt?
För de som inte kan ett dyft om fälttävlan och som nu undrar: låt mig trots min ringa erfarenhet försöka förklara varför det är SVÅRT med fälttävlan.
En fälttävlanshäst ska vara bra i tre grenar. Den ska kunna hoppa, den ska kunna gå dressyr och den ska vara en bra terränghäst.
Terrängen är den viktigaste grenen. Kommer du inte runt i terrängen så är du ute. Din häst ska vara snabb, kvick i fötterna och i reaktionerna, hinderklok, modig. Den ska orka. Den ska ha gnista, fokus, en vilja att kämpa.
Den ska “äta banor”. Det är en alldeles speciell sorts hästar, och de växer inte på träd.
Det säger sig självt att om man ska vara bra på mycket kan man inte vara superduperdunderbäst på allt.
En fälttävlanshäst är inte lika bra i hoppning som en renodlad hopphäst. Ett terrängspjut är sällan en dressyrhäst av rang.
Fälttävlanshästen ska först och främst ska vara en bra terränghäst, och sen så bra som möjligt i hoppningen och dressyren.
Sen måste de tränas i alla de här grenarna. Det tar tid! Och så måste de få mycket återhämtning för att hålla. Det tar också tid.
Så har vi ryttarna. De måste också vara bra på tre grenar, och ha ett mod som ligger långt bortom de flesta ryttares. De måste också träna tre olika grenar, och de måste också få återhämtning (att vila är nog deras allra sämsta gren…)
Nå. Det gör ju allting lite mer komplicerat.
Det är sannolikt lättare att läsa av formen på ett ekipage som bara håller på med en gren, än en som håller på med tre.
En ryttare har en bra säsong med sin ena häst, en mindre bra med en annan. En fälttävlanshäst kan dessutom ha en bra säsong i dressyren men samtidigt ha en dålig säsong i sin hoppning. Och tvärtom.
Det kan också plötsligt vända och börja gå bättre -eller sämre- i någon av de olika grenarna.
Med tre grenar inblandade blir det mer att titta på och ta hänsyn till helt enkelt.
Det här måste ju också göra laguttagningen mer komplicerad än i de renodlade grenarna.
Några hästar är bra att hoppa dagen efter terrängen, men de flesta är svårare. I terrängen hoppar hästarna på ett helt annat sätt än i banhoppning; längre, flackare. Att få tillbaka den kortare, rundare banhoppningen in i hästen dagen efter att den tagit ut sig i terrängen är inte alltid så lätt.
Halva det framgångsrika hopplaget i årets VM består av tidigare fälttävlansryttare!
Peder Fredricsson och Fredrik Jönsson red fälttävlan i många år innan de blev hoppryttare.
Så nog kan fälttävlansryttare rida alltid!
Det är väl ändå självklart att om en koncentrerar sig på en enda gren så blir en mer slipad i den grenen, än om en håller på med tre olika?
Jag vill bara säga att det är så förbannat lätt att döma och klanka ner. Det är så otroligt lätt att säga han är dålig, hon är dålig, den och den suger, fälttävlansryttare kan inte rida.
Men det är så många parametrar inblandade.
Jag hoppas att jag lyckades svara på några av de frågor jag fått från er som är helt obekanta med fälttävlan.
Och att eliten förlåter mig för att jag försökte.
Trevlig kväll!