Hemfärd -tid att tänka. Om att ha pengar som motståndare, Young Rider-tiden, stöd och uppmuntran.

Igår kväll kom vi hem med vår häst.

Förmodligen sist av alla svenskar, vi stockholmare anses ju bo vid världens ände i den här sporten. Efter några dygn på vägarna känns det i kroppen och knoppen.

Vår häst sprang fräsch och glad ut i hagen. Torra ben, inte uttorkad, inte nämnvärt avmagrad, inte en skråma efter den tuffaste terrängbana hon någonsin gått.

Vi fick beröm för hennes goda hälsa där på tävlingen.

På hemvägen hinner man tänka . Mil efter mil av asfalt läggs bakom en under däcken.

Jag gillade verkligen det där som Pontus Hugosson skrev nyligen, att det i fälttävlan inte alltid krävs stora pengar för att ta sig fram, och att det är något av det fina med sporten.

Men att möta världseliten ÄR att möta pengar. Något annat ska man inte inbilla sig.

Det fanns hästar på detta EM som gått både fyr-och femstjärnigt. Det finns irländare som leasar ut femstjärniga hästar för rika ungdomars EM-satsningar.

Det fanns folk där som flugit in både hopptränare, dressyrtränare och egna veterinärer.

Det fanns ryttare där som står uppstallade hos världsnamn och som får förstklassig träning på förstklassiga hästar varje dag. Som har beridare och service på alla håll och kanter.

Hur ska vi, som har en enda tävlingshäst och som ständigt går på knäna kunna ha en chans mot det?

Jomen vår häst slog trots det dåliga totalresultatet många med tjockare plånbok. Drygt var tredje ryttare för att vara noggrann. En bra terränghäst är ett riktigt vasst kort, oavsett ekonomin.

Men samtidigt, om ditt barn också vill ha bra betyg i skolan och ni bara har tid, råd och häst till en viss mängd träning i hoppning och dressyr, då kommer pengar ändå slå er.

Pengar ÄR en tuff motståndare.

Man får vissa insikter på de här tävlingarna. Som att andra länder har andra system. De har en helt annan budget och ett annat upplägg. Det finns sponsorer, en annan sorts planering och uppbackning.

Flera andra länder forslar gemensamt alla hästarna till tävlingsplatsen i en eller två stora lastbilar, ordnade av deras förbund, och man tillhandahåller grooms åt alla.

I Sverige ligger allt på föräldrarna. Vi får lösa logistiken bäst vi kan och ligger på vägarna i dagar, sedan får vi skäll när vi kommer fram med för många fordon.

Vi ÄR sponsorer och hästägare, men vi är också chaufförer, administratörer och grooms och ska självklart ha en aldrig sinande kassa att ösa ur.

Young Rider-tiden är en tid då väldigt många ryttare lägger av. Det finns mycket annat som lockar, och föräldrarna (sponsorerna) är ofta lite utmattade. Studier eller resor kanske intresserar den unga personen.

Motgångar, brist på uppmuntran, okänsliga ledare, en skadad häst, betalningströtta föräldrar eller andra gupp i vägen kan lätt få den unga personen att välja nåt annat än att rida.

Ambitioner och drömmar håller inte alltid genom Young-Rider-tiden. Om förbundet tycker det är viktigt att fler fortsätter skulle de kunna undersöka hur de kan stötta genom den här kritiska tiden.

En studie borde göras över vad som får unga ryttare att sluta.

Nejdå, Saga har inte sagt att hon ska sluta bara för att det gick dåligt på en enda tävling!!

Nästa tävling är SM i slutet av augusti. Hon är en jävel på att komma igen.

Just nu är hon på en målarkurs som hon fått gratis mot att hon sköter ett stall i en vecka.

Mig spelar det ingen roll om hon tävlar i framtiden eller inte. Hon har flera talanger och förmågor. Hästar kommer finnas i vårt liv vad som än händer.

Det viktiga är att hon väljer av rätt skäl.

Nu skulle jag behöva några lugna dagar för att hämta mig. Men på gårdsplanen står en bil full med smutstvätt och datorn är full av obesvarade mejl. Det är bara att köra på. Pengar måste tjänas, alltid.

Någonstans under de många milen på vägarna hem började Billie Hollidays gamla låt ljuda i mitt huvud.

“Mama may have. Papa may have. But God bless the child that got its own.”

Sinnesstämningen är lite som Sagas tavla “I´m Blue”.