Bonnie Bee är borta -jag minns ponnyn som förändrade vårt liv.

Jag har varit tvungen att ta sats för att skriva det här.

För några dagar sedan fick jag veta att vår tidigare ponny Bonnie Bee avlivats efter en allvarlig skada i hagen, nitton år gammal.

Hon var de sista åren hos familjen Wendin i Uppsalatrakten. Jag känner inte dem, men vi har hörts av någon gång och jag såg glimtar av dem och Bonnie Bee på håll i sociala medier.

Jag förstår deras beslut, hade gjort samma sak själv men blev väldigt ledsen förstås, grät och tänkte tillbaka.

Och när jag nu ska skriva om denna helt fantastiska ponny som råkade vara vår i fyra år är jag mycket väl medveten om att det är fler än vi som har sorg efter henne.

En ponny är sällan bara en persons eller en familjs ponny.

Hon föddes i Småland hos Anki Kvarstad, sedan var hon Alexandras ponny, Alexandra Wallerstedt som red in och tävlade henne som unghäst. Efter det var hon familjen Aronssons ponny, de tog upp henne i hoppklasserna och sedan var hon vår ponny, och vi gjorde fälttävlansponny av henne. Hon var Tuva Rosencrantz ponny efter oss och därefter var hon hos Karolina Hafdell i Skåne och fick ett föl. Och sedan kom hon alltså till Wendins.

Hon var med i ett hopplag in i det sista.

Vad betyder en ponny?

Jag ska försöka beskriva det, och det blir ur en ponnyförälders perspektiv.

För det är det enda perspektiv jag kan ge.

Våra barns ponnyer gör ju avtryck även hos oss. Vi minns dem för vad de gav våra barn och vad det betydde för hela familjen.

Vi hade en annan ponny innan Bonnie Bee, Misty, och jag vill inte rangordna dem, hon betydde också mycket.

Men -det var med Bonnie Bee som Sagas drömmar fick vingar.

”Flyg lilla sparvöga, flyg över ängarna”. Jag brukade nynna på låten av Marie Fredriksson när jag lät henne busrida på vår hemmagjorda terrängbana, på de hästar vi hade då.

Hon hade så stora drömmar, min dotter, hon siktade på stora mästerskap.

Själv såg jag aldrig så långt, tog det kanske inte på allvar heller, och vi kunde hur som helst aldrig köpa de där superponnyerna för en halv mille.

Men vi kunde köpa Bonnie Bee.

Och med henne fick Saga verkligen flyga.

Jag fick ett tips av Lotta Björe som jag sprang på på en tävling. Jag hade då intervjuat henne flera gånger gick och upp och frågade: hej Lotta, vet du någon bra ponny för oss, tyvärr har vi inte största plånboken.

Hon funderade en stund och sa: ja, jag vet en.

Bonnie Bee var då en ren hopp-ponny.

Hon hade en fantastisk stor och bra galopp och hade gått riktigt höga klasser, men var sällan nolla i hoppningen.

Tur för oss, det. Hade hon haft fler nollrundor hade vi aldrig kunnat köpa henne.

Vi hämtade Bonnie Bee i Grebbestad i augusti 2012, och jag minns den resan tydligt. Västkustens runda klippor, de vita husen och det glittrande blå havet.

Saga var tolv år.

Jag ska inte tråka ut er med att rada upp tävlingar, men jag vill bara berätta att den allra första tävlingen var ett Lätt C i dressyr på ridskolan i trakten.

Vi hade då precis fått hem Bonnie Bee.

Saga var anmäld med sin gamla ponny Misty så vi anmälde Bonnie Bee också.

Saga vann på Misty med 68% -och kom bland de sista på Bonnie Bee med tror jag 53%. I samma tävling.

Vi satte genast igång att utbilda henne i dressyr.

Hur som helst så var det en slump att det blev fälttävlan.

Saga hade tagit fälttävlanskortet som elvaåring och vi åkte ut på en träning med Lena Bredberg.

Vi ville bara åka ut och göra nåt kul för att variera träningen för Bonnie.

Terräng var då helt nytt för Bonnie. Hon tvekade på en del hinder, tyckte att kulvertar och granris var läskiga saker men Lena såg genast kvaliteten och sa: VAR har ni hittat den här??

När terrängmyntet väl hade trillat ner hos Bonnie Bee kunde inget stoppa henne.

Hon åt hinder, som Lena Bredberg sa, och hur det än gick med hoppningen och dressyren så visste vi att terrängen skulle gå som tåget.

Sagas första SM var Stil-SM i Hofors 2013 och där kom de fyra. Vi åkte gladchockade hem med en enorm, röd rosett som ännu hänger i sadelkammaren.

Dressyren fortsatte Saga att bygga upp med de tränare vi hade då. Sommaren 2014 tog Lena Bredberg in Bonnie Bee och Saga i landslaget.

Den sista tävlingen blev EM i Malmö 2015. Saga skulle fylla sexton och hade blivit lång, vi hade bestämt att det fick bli sista året. Det var dags att gå över på häst.

Jag är tacksam för Bonnie-tiden för så många saker.

För att vi fick möjlighet att henne, för att hon gick rakt in i transporten, för att hon var sund och kry, för att hon aldrig stannade på hinder och för att hon alltid gav allt hon hade till sin ryttare.

För alla platser hon tog oss till. Små ställen i Sverige vi aldrig hade sett annars.

För alla fina fälttävlansbanor vi fick se, och för alla människor vi lärde känna då. Vi har kontakt med många av dem ännu.

Jag är tacksam för att min ganska galna dotter fick utlopp för sitt spänningsbehov i en sport som har allt, och som under åren med bakslag och framgångar på hästryggen formades till en modig och kämpande person.

Naturligtvis var jag alltid nervös när Saga skulle ut i terrängen.

Jag gick med ut i startfållan, torr i svalget, ofta lite skakig och med kalla händer.

Jag la min panna mot Bonnies och viskade ”skydda nu mitt enda barn i terrängen, ta henne säkert genom banan”.

Men jag behövde egentligen inte oroa mig. Bonnie Bee var ett terrängfenomen.

Under sina år med Saga gjorde Bonnie Bee inte ett enda misstag, trots att de gick upp fem klasser i snabb takt. Från P70 till tvåstjärningt.

En gång 2014 red Saga förbi ett hinder, men det var hennes misstag, inte Bonnies. En annan gång valde Saga en äventyrlig väg och hade ner ett MIPS-hinder.

Bonnie Bee gjorde inga misstag. Hon var en klippa med det som klyschigt kallas ett hjärta av guld.

Jag är tacksam att jag som tävlingsförälder fick uppleva en sån här ponny, en riktig tävlingshäst med oerhörd ridbarhet och som gick som en målsökande missil på allt.

Jag är tacksam att min dotter fick utveckla henne, för att de fick upptäcka fälttävlan tillsammans, klättra i klasserna tillsammans genom eget arbete.

Har man väl haft en sådan ponny eller häst, då ligger ribban där sedan.

Jag är tacksam för alla otroligt duktiga och rutinerade hästmänniskor vi fick träffa under denna tid och som jag fick tillfälle att lära mig av.

Det är förresten Bonnie Bees förtjänst att den här bloggen finns. Det var under tiden med henne jag startade den, och i början skrev jag mest om våra öden och äventyr på tävlingsresorna.

Det blev tomt efter Bonnie och jag grät floder när vi sålde henne. Samtidigt var jag glad att vi hade en jättebra ryttare som skulle ta över, Tuva Rosencrantz som bodde en mil från oss bara.

Vi började leta efter en ”ny Bonnie” fast stor häst. Vi trodde inte det skulle gå. Vi hade fortfarande ingen fet plånbok.

Men vi hittade faktiskt en, fast inte genast. Det gick ett år. Och det blev NuEller Aldrie. Men det är en annan historia.

Tack Bonnie Bee.

Tack för att du hjälpte till att kanalisera min dotters energier under åren tolv till sexton.

Gud vet hur allt hade varit utan dig.

Tack för att vi tack vare dig fick uppleva fälttävlan, riktig fälttävlan på Sveriges alla banor.

Tack för att du tvingade mig att gå från hobbyryttarmorsa till elitryttarmamma, med allt vad det krävde av mig.

Tack för alla nya kunskaper jag fick lov att tillskansa mig.

Du visade mig hur det ska vara, mitt spektrum vidgades.

Tack för att du alltid tog er runt banorna på ett säkert sätt, utan någon olycka.

Du gjorde många människor glada under din levnad.

Jag är glad att det finns ett föl efter dig.

Jag hade också drömmar att ta ett föl på dig, men det blev inte så. Vi hade inte råd att ha kvar dig på det sättet.

Nu hoppas jag att du har bra på de evigt gröna ängarna.

Du lever ännu i de många minnen du har skänkt oss alla som hade ynnesten att ha dig i sitt liv.

Tack för att du fanns.