Jag scrollar igenom min inbox och kommer ihåg. Kampen är inte över, den fortsätter.

För några dagar sedan behövde jag hitta ett meddelande som en orolig mamma skrev till mig för tre eller kanske fyra år sedan.

Meddelandet gällde en person som trakasserade mycket unga flickor på nätet.

Jag tänkte att det ska väl gå ganska fort att hitta det meddelandet.

Så jag började scrolla neråt i min inbox.

Och jag scrollade, och scrollade, och scrollade.

Och jag insåg hur otroligt många som under årens lopp har tagit sig några minuter för att skriva till mig i det ena ärendet eller det andra.

Ungefär sju av tio meddelanden är vänliga. De flesta är av karaktären ”tack för att du…”

Ett fåtal är av andemeningen ”nu tycker jag faktiskt att du..”, det vill säga är kritisk mot mig angående något.

Ytterligare många meddelanden vill få mig att ta ställning i någon fråga eller skriva om en viss sak, oftast för deras privata vinnings skull.

Den sortens tipsmeddelanden kan göra mig lite matt, då det har ett pris att utkämpa strider åt andra. Det är så otroligt svårt att veta allt, och att undersöka båda sidors side of the story är ett stort arbete.

Jag kan sällan lägga några större mängder tid på mina texter här då bloggen inte är mitt jobb utan något jag gör på min fritid.

Undantaget är frågan om sexuella övergrepp inom hästvärlden, där jag alltid tar mig tid att läsa och skriva tillbaka, lyssna noga och ibland göra ett journalistiskt arbete. Även om det är obetalt.

För jag tror inte, jag vet, att det är ytterst ovanligt att personer berättar om sexuella övergrepp som inte har hänt.

Hos de allra flesta utsatta sitter det långt inne att berätta.

I de här många meddelandena jag får/har fått är de som skriver i regel mycket försiktiga med att nämna namn för mig.

Jag förstår det och respekterar det. Ofta får jag inget namn förrän jag uttryckligen frågar: och vem handlar det här om nu då?

Som ni säkert kan gissa är det samma namn som kommer upp igen och igen, från olika källor som oftast inte känner varandra.

Jag upplever att jag i första hand ses som någon man kan vända sig till för att få förståelse.

Någon som tror på en och som seriöst lyssnar.

De som hört av sig genom åren är i alla åldrar.

Det är allt från tjejer i tonåren till unga kvinnor, medelålders kvinnor, äldre kvinnor som vill berätta vad de upplevt i ett stall för länge sedan eller vad som hände på ett ridläger på 70-talet eller ännu längre tillbaka.

Den äldsta måste vara närmare 90 idag. Hon berättade om när hon på 40-talet (!) började hänga i ett stall och hur en av männen som arbetade där en dag försökte våldta henne, och hur hennes hund ingrep och räddade henne.

Hon var tolv år vid tillfället.

Vidare är det är mammor vars barn blivit utsatta för något inom hästvärldens ramar och där de inte kommer någon vart med saken trots att de vet vem, var och när.

Eller mammor till flickor som vistas i ett stall där de tror eller vet att någon man håller på.

Vissa berättelser är fulla av ånger över att man aldrig anmälde.

Eller förtvivlan över att man anmälde men att förundersökningen lades ner.

Många frågar vad de kan göra. Ibland kan jag ge ett råd, ibland inte.

Men jag kan låna ett lyssnande öra och lova att jag för inte detta vidare utan din tillåtelse.

Jag ska också säga att det även finns män som skriver. Kanske inte i just de ärendena då i regel.

Pappor, eller bara hästmän i största allmänhet.

Hur som helst, när jag sitter och scrollar och scrollar inser jag att det här är viktigt.

Senast i januari hade jag tanken att jag skulle lägga ner Ponnymamman.

Jag har haft den här bloggen i snart tio år men är inte längre ponnymamma eller ens hästmamma.

Min dotter är 23 år nu och driver ett musikställe i stan.

Hon la sin elitsatsning på hyllan under pandemin och jag har därmed ingen uppgift i tävlingsvärlden längre, även om jag ännu har hästar.

Jag kan känna ibland att nu har hon haft sin tid, den där Ponnymamman.

Jag kan ibland tycka att det tar mycket tid och att det ibland blir stormar som suger i sig rätt mycket energi.

Att jag får rätt mycket stryk.

Men -så händer det grejer därute.

En boll har börjat rulla någonstans och någon passar den till mig.

Och jag påminnsom att det finns jobb kvar att göra.

Även om jag inte tjänar pengar på det här eller får priser och utmärkelser.

Allt det går upp för mig när jag scrollar igenom min inbox, som går tillbaka till 2015.

Jag försöker att svara på allt, någon gång vet jag att jag har missat. Förlåt.

På onsdag sänder Uppdrag Granskning ett inslag om ridsporten.

Hoppas ni vill titta, det är viktigt.