”Bland äppelträd och hästar”. Sagas ”Sommarprat”.

Bland äppelträd och hästar.

Bland blomstrande fält och glittrande vatten. I en oslagbar idyll som skulle kunna iscensätta en Astrid Lindgren-bok, där växte jag upp. Världens alla problem fanns inte i min värld, en försvunnen liten bubbla, min alldeles egna körsbärsdal.

Men även i Nangijala härskar Tengil. Det tog inte lång tid innan jag upptäckte vår världs ondska när jag blev äldre och var tvungen att lämna min idyll emellanåt. Jag kan inte ha varit mer än 13 år gammal när jag för första gången kom hem gråtandes över vad någon pojke hade gjort i skolan. Och jag minns så väl vad min mamma alltid sa till mig och min bästa vän vid matbordet. ”Ni ska inte vara för snälla mot pojkar, ni måste lära dem var gränserna går”!

Raka motsatsen till det vanliga och stereotypa ordspråket ”boys will be boys”, eller pojkar är som pojkar är, på svenska. Min mamma, min feministiska förebild.

Redan tidigt influerade min mamma mig att inte underkasta mig män. Under våra oändligt långa tävlingsresor genom Sverige och Europa i samband med min framgång på hästryggen, genomsyrades luften av intensiva samtal om feminism. Timme ut och timme in. Någon gång dånade en långtradare täckt av reklam i form av enorma bilder på lättklädda kvinnor förbi vår lilla häst-buss. Då växlade mamma upp för att köra om. När vi kom i linje med hytten fick vi se ölmagen tillhörande den uppenbart sexistiska lastbilschaffisen. Vi vevade ned rutan och visade upp långfingret samtidigt som vi skrek: the future is female!! Följt av ett par fula ord. När vi gasat förbi skrattade vi högt, höjde musiken och kände oss oövervinnerliga.

Skämt åsido, jag är väl medveten om att det mycket omtalade fenomenet av att dra alla över en kam inte är det mest pedagogiska sättet att nå fram i hoppet om förändring. När jag argumenterar om feminism, vilket jag gör mer än sällan, är mina motståndare nästan alltid män. Vad jag ständigt får höra, lika högt vrålat som Ronja Rövardotters vårskrik, är hur dessa män bara måste bevisa sin oskyldighet. Men JAG har ju aldrig gjort DET DÄR, och, ALDRIG skulle väl JAG göra så. Nähej, tänker jag varje gång. Det var ju inte riktigt det som var poängen heller.

Av någon anledning verkar männen som motsätter sig feminism känna sig oerhört kränkta av berättelserna om andra mäns synder. Ofta påpekas manshat som ett problem hos oss feminister. När jag märker en sådan här tendens hos den jag talar med brukar jag hala fram mitt bästa vapen som nästan alltid dräper den andres argument. Vapnet jag talar om är en quote som feminist influensern Lady Dahmer skrev på twitter en gång.

Den lyder så här:

”Kvinnohat är lika med våldtäkt, mord, könsstympning, sexism, övergrepp, våld. Manshat är lika med argt twittrande och bloggande om hur dumma män är”.

Ofta blir det ganska tyst när jag har dragit den för någon.

Det finns en enorm verklighetsfrånvändhet hos män idag, en ekande dubbelmoral som studsar mellan bergväggarna. För hur kan det vara befogat för dessa män ta det personligt när jag berättar om vad män gör mot kvinnor generellt, och samtidigt ska jag absolut inte ta det personligt när kvinnor bränns levande i kampen för sina rättigheter. Då ska jag helt plötsligt vara nöjd med att jag bor i Sverige och att det inte har hänt just mig.

Sverige är världens mest jämställda land, tur är det för dig som bor här.

Sverige är världens mest jämställda land, det är bara invandrare som våldtar här.

Sverige är världens mest jämställda land, kan inte du bara hålla käften?

Jag kan tyvärr inte säga emot att jag har tur att jag bor i Sverige, men är inte det även en ganska tydlig bild av problemet? Jag vill ju kunna bo var som helst på jorden utan att vara rädd för mitt liv. Och min förövare, ja han var blond, blåögd och svensk.

För ett tag sedan fick jag frågan om varför jag envisas med att strida så mycket. Skulle det inte vara väldigt mycket lättare att bara hålla käften? Bara vara lite nöjd? Mannen som frågade blev självklart missnöjd med mitt svar. Jag tänker inte sluta strida för än alla män, både svenskar och invandrare, rika och fattiga, unga och gamla, börjar ta sitt ansvar.

När bröderna Lejonhjärta fick vetskapen om Tengil sadlade de omedelbart sina hästar och gjorde allt för att förgöra ondskan. Jag undrar, vart är vårt samhälles lejonhjärtan?

Min vädjan till alla män är: Snälla våga sadla era hästar. Jag vet att det är obekvämt och skrämmande, men snälla våga. Ni behöver inte ens ha ett lejonhjärta, det räcker med att ha ett helt vanligt, hjärta. Ett hjärta för att hjälpa oss som redan ligger ner.

Ett hjärta för att sluta sparka. Min dröm är att vi alla en dag ska kunna leva i en global körsbärsdal. Bland äppelträd och blomstrande fält, med vatten som glittrar.