Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

Wake me up when it´s all over. All framgång har ett pris.

Wake me up when it´s all over. All framgång har ett pris.

Av Ulrika Okategoriserade 26 Apr 2018

Året är 2013, det är sommar. Jag sitter ensam i bilen någonstans mellan Ulricehamn och Jönköping när jag hör låten första gången.

Wake me up.

Så speciell var den att jag kommer ihåg var jag var när jag hörde den första gången!

Den hade en sorgsen underton, ändå var den så jäkla catchy!

Hela sommaren lyssnade vi på den och skrålade med.

Än idag kallar vi “Wake me up” för “SM-låten” för att den kom på så många gånger på radions kanaler när vi var på väg till den sommarens ponny-SM i fälttävlan.

Aviciis låtar går som en röd tråd genom hela Sagas ponnytid, och “Wake me up” är Ponnylåten med stort P.

Ikväll har jag sent omsider tittat på dokumentären om Aviciis person och karriär, om hans uppgångar och nergångar, och hans kamp för att bryta sig loss från det slitsamma turnerandet som han avskydde.

Och det är rent kusligt, för jag är inte förvånad över ett enda dugg i dokumentären.

Han var en högpresterande supertalang som alla skulle tjäna pengar på.

Parallellen till Sagas pappa som är operasångare är det som gör att jag känner igen allt.

Han gjorde sina första operaroller som 10-åring, kom ut och sjöng på Europas scener som mycket ung och jobbade massor tidigt i livet.

När Saga var liten var han knappt hemma. Och inte ens när han var hemma var han riktigt hemma.

Man säger inte nej till fina roller, men till slut sa kroppen nej, precis som Aviciis gjorde.

Ingen kan ånga på i 180 hur länge som helst utan paus.

Jag har sett allt som Avicii gick igenom på nära håll, bara inte i en så gigantisk skala.

Och jag har sett människorna runt omkring talangen, de jävla gamarna rent ut sagt, som när talangen inte kan prestera på topp längre inte är ett dyft intresserade av dem mer.

Agenterna som gärna stoppar på sig fett med pengar och tar åt sig äran för framgången när det går bra, men som iskallt vänder talangen ryggen om de blir sjuka, behöver ta paus eller vill sluta.

I mitt liv finns många begåvade människor, kreativa, konstnärliga, drivna. De tillstånd som Avicii led av, och hur människorna runt honom betedde sig, kom läskigt nog inte alls som en överraskning för mig.

Även på mig själv strejkar stoppknappen ibland.

Den här sortens människor behöver folk omkring sig som ser hur de mår och som drar i nödbromsen, inte sådana som pressar dem att prestera ännu mer.

Men ironiskt nog vill inte ens de närmaste alltid se vad som pågår. Alla som har något att vinna på att talangen fortsätter leverera tittar bort.

Kreativitet är inget som kan eller ska stoppas. Avicii var en modern Mozart, han var besatt av att skapa musik, men han ville inte turnera.

Säkert kände han sig också tom och ensam, som många framgångsrika människor gör.

Avicii sände inte ut små försynta signaler som ingen såg. Han sa klart och tydligt ifrån. Alla visste att han mådde skit, men de pressade honom ändå.

“Jag kommer dö” sa han.

Men ingen ville höra.

Pengar gör vidriga saker med folk.

Nu så här i efterhand kan man i hans texter höra att döden och en längtan bort fanns där nära honom hela tiden.

“Wake me up when it´s all over.”

“I tried to carry the weight of the world, but I only have two hands”.

“One day You´re gonna leave this world behind, so live a life You will remember.”

Ibland kan vi behöva dra i nödbromsen åt oss själva, ibland åt någon annan.

Avicii kommer inte att göra fler låtar.

Avicii can’t ask anyone to wake him up any more.

Vill du se dokumentären, klicka HÄR.

Kommentarer