Vad får man göra? Regler om forskning på djur förklaras av forskare vid universitet.

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg med funderingar om stamcellsforskning.

Den första godkända medicinen hade (äntligen) kommit och jag blev förvånad över att den var den första, då stamcellsbehandling mig veterligen utförts i åratal på hästar, iallfall kring Stockholm där jag bor.

Inlägget väckte starka känslor. En kommentar stack ut i det att den var sansad och skriven av en helt oberoende (läs: ingen personlig koppling till veterinären) forskare. Då den var lite lång och drunknade bland 150 andra kommentarer vill jag lyfta fram den.

Den är skriven av universitetslektor i hörselvetenskap Susanne Köbler vid Örebro Universitet,

som godkänt att jag publicerar:

“Här kommer vi till en mycket komplex fråga. All forskning går nämligen ut på att ifrågasätta hypoteser. Det är därför man gör experiment, publicerar sina resultat och inbjuder andra forskare att göra om experimentet eller på annat sätt utföra forskning gällande den ursprungliga hypotesen för att antingen stödja eller förkasta den. Har man kommit på en genomtänkt hypotes kommer hypotesen att stärkas allt mer tills vi i slutändan kan bekräfta det som en mer allmänt giltig teori. Inom det medicinska området har vi då kommit till ett stadium där vi kan börja sälja ett väl beprövat läkemedel.

Inom forskning på människor och djur måste man genomföra många försök på grundforskningsstadium innan man kan genomföra forskning på levande organismer. Det finns etiska kommittéer som bedömer om dessa forskningsprojekt genomförs på ett etiskt försvarbart sätt. Generellt kan nog sägas att deltagande personer (människoförsök) eller ägare av deltagande försöksdjur i allmänhet får en ersättning (om än i begränsad utsträckning) för att utsätta sig för potentiella biverkningar genom att delta i forskningen.

Ingen forskning som ska leda till kommersiellt användbara produkter (eller behandlingar man som patient eller ägare av en djurpatient betalar för) får genomföras utan ett godkännande av ett etiskt kommitté. Vill man publicera sin forskning i en vetenskaplig tidskrift finns det i dagsläget mig veterligen ingen tidskrift som accepterar forskning som involverar däggdjur, som inte har genomgått en etikprövning.

När man deltar i denna typ av studier ska försökspersonen (eller försöksdjurets ägare) få tillgång till en noggrann skriftlig information där syftet med studien framgår, där man uppmärksammar eventuella biverkningar och där man redogör för vilka aktioner som tas i fall allvarliga biverkningar uppträder. Utformningen av denna information brukar vara en av delarna i etikprövningen där man verkligen lägger vikt på att försökspersonerna vet vad man går med på. Att frångå principen av etikprövning för ett forskningsprojekt innebär ohederlighet i forskning eller också ”forskningsfusk”.

I fallet med en stamcellsbehandling som beskriven verkar det finnas studier sedan ca 5 år tillbaka, som visar goda resultat och som kan leda till behandlingar, men än så länge verkar den kommersiella sidan av studierna vara begränsad.

I slutändan kan ett förhållningssätt, där en forskare hoppar över viktiga steg i forskningsprocessen (som etiska prövningar) leda till fler fall av ”Macchiarini-karaktär”. Tålamod är en otrolig viktig egenskap för en forskare och ”att ligga före sin tid” får inte leda till att frångå viktiga etiska principer i forskningen.

I mina ögon som aktiv forskare välkomnar jag blogginlägget som en del av denna viktiga diskussion.”

Regler för bedrivande av forskning på djur finns hos Jordbruksverket, klicka här.

Vid forskning med privatägda försöksdjur kan det finnas undantag från att ansöka om etisk prövning:

”18 § Djurförsök där privatägda djur hålls i sin vanliga miljö får utföras utan verksamhetstillstånd eller etiskt godkännande av djurförsök. Djur i sådana djurförsök är dessutom undantagna från kravet på destinationsuppfödning enligt 7 kap. 1 § djurskyddslagen (2018:1192).

Undantagen i första stycket gäller under förutsättning att djuren inte på grund av
djurförsöket

1, avlivas,

2. utsätts för kirurgiskt ingrepp, insprutning, blodavtappning eller andra former
av penetration av huden eller slemhinnorna,

3. fixeras på något sätt utöver vad som är tillåtet vid hållande av arten när den inte
omfattas av djurförsök, eller

4. utsätts för andra åtgärder som kan medföra lidande för djuret.”

Eftersom punkt 2 gäller vid de sagda behandlingarna, kan undantagsfall inte gälla här.

Vad vet vi egentligen om när veterinärer gör saker med våra djur? Jag har inte förut funderat så mycket på de här sakerna, men tycker det var intressant att få en inblick i regelverket.