Tystnadskulturen -så funkar den och därför har ridsporten så stora problem.

Det talas mycket om tystnadskultur just nu och jag vill här dela mina egna tankar och reflektioner kring detta fenomen.

En tystnadskultur uppstår inom en grupp, liten eller större, där det finns något att skydda.

Det kan vara en gemenskap, ett vi, något man tjänar pengar på eller något annat man vill fortsätta göra.

Tystnadskultur uppstår när en mäktig enskild eller hela gruppen har mer att vinna på att dölja eller tysta ner något, än att det kommer till allas kännedom.

Gemensamt är att man har en sammanslutning kring något, och att den som bryter mot de skrivna eller oskrivna reglerna i denna gemenskap straffas.

I demokratiska samhällen är kraven på öppenhet stor, till och med lagstadgad.

Därför kan inte alltid formella straff utdelas till den som talar.

Istället straffas man ofta genom att bli fråntagen fördelar eller genom att uteslutas ur en grupp i form av utfrysning, hån och smutskastning.

Tystnadskultur kan gälla inom ett företag, där man kräver lojalitet och/eller via anställningsavtal sätter munkavle på sin personal (ofta på gränsen till det olagliga).

Det kan vara i en idrottsförening, där man inte ”ser” att tränaren Per är begiven på småpojkar -Per kanske är viktig för klubben, har stor makt eller kanske bara är jättesnäll -det är helt enkelt inte möjligt och den som säger det är ond.

Det kan vara i en familj där man inte talar om farbror Svens kriminella förflutna, att mamma dricker eller att mormor adopterade bort några av sina barn.

Sekten är det mest utpräglade exempel av alla, med en karismatisk ledare i centrum, som bygger upp en stark känsla av gemenskap och utvaldhet hos de hen samlar omkring sig.

Även media har sin tystnadskultur. Jag har exempelvis tidigare upplevt att hästmedia inte velat ta i vissa saker.

Tystnadskultur är hur som helst en mellanmänsklig psykologisk funktion.

Ett problem blir det först när någon far illa av det man tystar ner (och det är också tyvärr ofta fallet).

Det finns harmlös tystnadskultur.

Om en grupp barn håller tyst om ett litet bus de gjort behöver ingen komma till skada av att de bevarar sin hemlighet.

Tystnadskultur blir ett problem först när någon kommer till skada.

När man genom att titta bort och tiga offrar någon som inte själv kan eller vågar göra sin röst hörd.

Tystnadskultur kan existera mellan så få som bara två personer, som pedofilen som säger till sitt offer: det här är vår lilla hemlighet, och den får du aldrig säga till någon, för då (hot om något).

Och den kan spänna över en hel nation, kontrollerad av en diktator som kör med falsk och kontrollerad information och fruktansvärda straff.

Det jag och flera andra har försökt visa när det gäller hästsporten är att där finns en utbredd tystnadskultur.

Jag har beskrivit den i biografin Händelserna på Hästgården och jag har skrivit om den här i min blogg och blivit polisanmäld för det -åtskilliga gånger.

I de fallen gällde det sexuella övergrepp.

Nå, i vinter har det blivit omöjligt att ignorera att hästsporten har ytterligare dimensioner att hantera i och med -hästarna och vad vi gör med dem.

Hästfolket har en stark gemenskap kring hästar.

Vi vill ha dem, rida dem, en del av oss vill tävla.

Men utvecklingen i omvärlden och tekniska framsteg har gjort dels att helt vanlig hästhållning ifrågasätts, dels att de som håller på med fula och elaka metoder inte kommer undan med det längre.

Det fula flyter upp till ytan till allas beskådan.

Som debatten fortsatt denna vinter har locken inte kunnat hållas på plats.

Varken hästmedia eller mainstreammedia har slutat att belysa saken.

De professionella, som befinner sig längre in in hästbubblan än de som kanske rider på fritiden och jobbar med annat -har varit de som haft svårast att ta till sig att världen reagerar som den gör.

Just nu pågår till exempel en kampanj mot Aftonbladet som man anklagar för ”falska artiklar” om Patrik Kittel.

Nog för att Aftonbladet ibland kan behöva tas med en nypa salt, men reaktionerna är av den sorten som kommer när man inte längre lyckas tysta ner.

När man känner sig intryckt i ett hörn och börjar slå omkring sig.

Då börjar man skjuta på budbäraren. Jag vet, för jag har varit budbäraren många gånger.

Vissa vill hävda att ridsporten inte har mer problem än andra sporter -men det skulle jag säga att vi har.

Vi har ju dels samma problematik som andra sporter – mobbning, selektering, sexuella och andra övergrepp.

Sedan har vi också den etiska problematiken kring vad vi gör med hästarna.

Att sporten utgör en kraftig miljöpåverkan är ytterligare ett område man inte gärna pratar så mycket om.

Så jo -vi har mer problem än de flesta sporter.

Definitivt.

Och därför har vi också mer tystnadskultur.

Debatten som pågår nu är sund, vettig och bra.

Jag skulle nästan vilja kalla den revolution.

Något kommer att komma ut av detta.

Den som lever får se.