Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

Två buketter och en begravning. Julen kom med död och tårar.

Två buketter och en begravning. Julen kom med död och tårar.

Av Ulrika Okategoriserade 27 Dec 2016

Julen har aldrig varit min favoritgrej, och efter den här julen kommer den verkligen inte att vara det.

Vi firar oftast jul hemma eftersom vi har hästar,
och numera är också katthotellet fullt över jul och nyår.

Men Saga ville inte fira jul hemma i år igen. Jular blir lätt något som liknar en rödgrönglittrig runsten. Blåkopior av varandra, same procedure every year.

Saga ville att vi skulle göra jul med kusinerna i Norrland istället. Okej, tänkte jag, Sagas pappa jobbar för tillfället i Norra Finland och kunde köra dit på några timmar.

Alltså köpte vi en flygbiljett åt Saga, själv tänkte jag lösa min resa när jag visste om jag kunde få hjälp med gården.

Men ju mer det närmade sig, desto mer kände jag att jag inte kunde åka bort. Att ha ansvar för andras djur, speciellt katter, är ju som att vara livvakt år prinsessan Estelle ungefär.

Dessutom gick rykten om inbrott i trakten.

Några dagar innan jul insåg jag att jag helt enkelt måste stanna hemma.

På julafton kom det ett blombud med höga fina rosor till min födelsedag från min man.

20161224_140240_resized

Och en annan bukett med födelsedagsblommor från Silverbjälke och en annan vän.
20161224_140229_resized

På julaftonskvällen tog jag in hästarna som vanligt. God Jul, sa jag till dem, de fick äpplen som extra gott i sina krubbor.

Jag tog en bild på dräktiga Bachara som var jättelerig och skickade den till hennes ägare med texten att hans häst hade tagit ett lerbad så här på julaftonen!

20161224_221323_resized

Inte anade jag då vad som hänt. På självaste julafton.

På julnatten drömde jag att en person som en gång hjälpte mig med avlivningen av en älskad häst var i mitt stall.

Ingen sjöng för mig på juldagens morgon, min födelsedag. Men det var helt okej. Jag gick upp för att släppa ut. Och det var då jag förstod varför det var meningen att jag skulle vara hemma denna jul.

Jag kan inte beskriva fasan. Ute i hagen, nära grinden, låg ett kastat föl! Mulen och hovarna stack fram under fosterhinnan.


Nu förstod jag varför Bachara varit så lerig kvällen innan!


Gråten kom som ett vattenfall och jag störtade in i huset.
Jag ringde till stoets ägare, en ung veterinär som jag känt länge.

Stackars J! Han hade sett fram emot det här fölet så mycket.
Så orättvist att just hans sto skulle kasta.

Sedan tog jag mig samman och gick ut till hästarna igen och försökte titta på fölet ordentligt. Då såg jag att det var två! Det var tvillingar.

Två perfekta små hästar. En alldeles röd, och en vit. Tragiken gjorde ont under skinnet.

Tre timmar senare hämtade jag Bacharas ägare vid Bromma flygplats. Han tog det bättre än jag och hade till och med sinnesnärvaro att undersöka de små hästarna. Ett sto och en hingst var det, stora som mindre hundar.

Den ena hade nog varit död längre än den andra, konstaterade han, vilket kan ha varit skälet till att hon kastade. Vid kollen hade man inte sett att det var tvillingar, men det är ju sånt som kan hända.

Jag var så uppriven! Min fina vän Jeanette kom och gjorde mat åt oss, och hennes fantastiska dotter Tyra (min medryttare) mockade hela stallet och tog hand om katthotellet.

Och en annan underbar vän, hovslagaren Marie, kom med sin sambo Roger och en minigrävare. Vi var en hel liten sorgeprocession som begravde de två fina hästarna i skymningen.

20161225_145659_resized

– Men vilka fina vänner du har, sa J.

Ja, det kan man lugnt säga. Actions speak louder than words.

Vi la dem i varsitt örngott. Den lilla vita hästen fick ett rosa örngott med mumintroll på.

När J la sina fina små fölungar i marken brast mitt hjärta en gång till.

20161225_145233-1


Där stod vi alltså och begravde fölfoster. På min födelsedag.
Och J hade fått kasta sig iväg från sin sambo mitt i julen.

Döden bryr sig inte om vilken dag det är.

Sedan kom det fler vänner och vi fick trots allt ner lite tårta, det var inte planerat men verkligen bara trevligt och bra.

Igår på annandagen pysslade J om sitt sto lite extra och så gick vi en promenad med våra hästar i julesolen.

15713163_10154088270786821_1550196568_n

Alla som föder upp djur är förr eller senare med om kastningar och andra olyckligheter. Detta var första gången jag var med om att något gick snett, och det var fasansfullt.

Hur mycket förstår hästarna? Bachara var kanske aningen förvirrad, men betedde sig annars som vanligt.

Nu mår hon bra iallfall.

20161227_134001

Men jag undrar om inte mitt eget sto, som har haft föl, förstod. När jag släppte ut på morgonen visade hon mig tydligt att de döda fölen var något mycket otäckt (jag släppte naturligtivs inte ut i den hagen utan i en bredvid).

Dagen efter allt detta gick hon fram till Bachara och la mulen vid hennes mage och gnäggade lågt och mullrande.

Till våren ska vi köpa en ros som heter Baccara och plantera på graven. De är mörkröda.

search

Hur som helst. Djuren har det ändå lättare än vi. De funderar inte så mycket och de går lättare vidare efter trauman. Vårt utvecklade mänskliga psyke är på många sätt en belastning för oss.

Ja, det var en annorlunda jul. Ensam hemma, men det fanns tydligen skäl till varför jag inte skulle åka någonstans.

Samtidigt, med alla vänner som kom och stöttade, var det den kanske mest kärleksfulla julen jag kan minnas.

Naturen verkar likgiltig inför liv och död. Av alla sköldpaddsungar som kläcks är det bara några få som får leva, bara var fjärde rådjurskid som föds blir vuxet.

Den här låten tillägnar jag de två små fölen som aldrig fick födas.

Kommentarer