Superkorkat, Kristianstadsbladet. Ridning ÄR världens mest jämställda sport!
Varför skriver man en ledare om att en sport inte är jämställd?
När den är den mest jämställda som världen hittills skådat.
Det har man gjort på Kristianstadbladet, en liten tidning i Skåne.
De vill gissningsvis provocera till klick. Okej, Kristianstadsbladet, ni ska få några klick av mig nu.
För det här var så dumt att klockorna stannade.
”Kliv ner från era höga hästar, ridsportfeminister” lyder en text där skribenten Kajsa Dovstad stirrar sig blind på en enda gren av ridsporten, hoppningen, och totalt bortser från de andra grenarna.
Hoppningen diskriminerar kvinnor, påstår Dovstad, med haltande logik och egna spekulationer som enda grund.
“I den svenska fyrmannatruppen är Malin Baryard-Johnsson ensam kvinna”.
”Ensam”. Stackars liten!
I min värld är det en väsentlig skillnad mellan “enda” och “ensam”.
Försök inte göra Malin Baryard eller andra kvinnliga ryttare till offer! För det är det sista de är.
I hopplandslaget som helhet är det fyra män och tre kvinnor. Förra året var det ännu mer jämställt, då var det fyra-fyra.
Vilka ledningen tar ut på slutet beror på en massa saker, främst vilka ekipage som anses vara i bäst form just då, vilket i sin tur beror på tusen saker.
Nå, om vi nu ska gå på Dovstads kriterium för jämställdhet, vilken tycks vara att det måste vara lika många kvinnor som män överallt, så bortser hon ifrån att det i dressyren var tre kvinnor och en man i laget, i fälttävlan två kvinnor och två män.
Vilket ju, om man lägger ihop alla de stora grenarna, innebär att vi hade exakt 50/50 i könsuppdelning i landslagen 2017.
Det är konstigt, menar Dovstad, att den stora massan av ryttare är kvinnor, medan det i toppen är fler män.
Detta måste bero på att kvinnor diskrimineras, hävdar Dovstad.
Suck.. var ska man börja? Det är inte lätt att förklara nästan någonting om ridsporten, som är så skiktad och mångfacetterad.
Det har sannolikt att göra med att “bredden” oftare motionsrider, eller rider på ridskola, och ridskolor lockar inte så många pojkar och män, medan tävlingsryttare ofta har sina rötter i utpräglade hästfamiljer där man köpt, sålt och tävlat hästar i generationer.
Peder och Jens Fredricson är bra exempel.
Du kan kalla det klasskillnad, Kajsa Dovstad, men knappast könsdiskriminering.
Sedan har ju män över hela jorden och i alla sammanhang en tendens att ta för sig mer än vad kvinnor gör. Det kommer de långt på, vad det än handlar om.
Ridsporten är även en sport där äldre tävlar mot yngre, och familjebildning har aldrig kommit i vägen för män på samma sätt som för kvinnor.
En man kan få hur många barn som helst och köra på som vanligt, vad han än sysslar med, det är männens urgamla räkmacka worldwide, medan kvinnor som bekant måste ta rätt rejäla pauser för varje barn. Där faller några kvinnor tyvärr bort från eliten.
Det är oftast egna val. Det ska inte ses som att de diskrimineras.
Dovstad spekulerar i att män sitter på resurserna och att männen i ridsporten har makten och pengarna och “leder andra män till framgång”.
Så här är det, Kajsa Dovstad: pengarna och de lovande hästarna finns framför allt inom enskilda familjer. Ofta hos de redan välbeställda, men Bettan i Bollnäs kan också råka föda upp en superhäst, som hon vill ha en superryttare till.
Troligen är det vanligare att kvinnor äger lovande hästar (det vore intressant om någon tog fram statistik på det) och de vill matcha sina hästar med bästa tänkbara ryttare för just den hästen.
Visst, män kan anses ha fördelar på de flesta områden. Men jag kan inte se något som tyder på att folk kastar sina topphästar efter just killar.
Jag vet inte NÅGON sport där män och kvinnor respekterar varandra så mycket som motståndare och affärspartners.
Och där kvinnor respekterar andra kvinnor som yrkesproffs. Jag valde själv en gång mellan två män och två kvinnor för att utbilda en häst, valet föll på till sist på en kvinnorna.
Mot slutet av Dovstads text skrattar jag rakt ut när hon skriver “varför lägga pengar på en sport som har ett tjockt glastak?”.
För det finns inget glastak!
Och skattepengarna Dovstad oroar sig för skulle knappast gå till Peder, von Eckerman och Baryard.
De skulle snarare gå till Tuva, 12 år i den lilla ridklubben. I Kristianstad.
Det är inte vi som behöver kliva ner från några hästar. Det är du, Kajsa Dovstad, som behöver kliva upp på en och se dig omkring.
Så att du bättre kan förstå vad du svamlar om.
