Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

Stängsel -straffarbetet som aldrig tar slut.

Stängsel -straffarbetet som aldrig tar slut.

Av Ulrika Gårdsliv, Okategoriserade 24 apr 2019

Mellan varven är det dags att göra om hela skiten igen.

Hela skiten!

Jag pratar om stängsel, detta långdragna (haha) evighetsarbete som aldrig blir riktigt klart, och som precis som allt annat på gårdar behöver konstant underhåll.

När vi kom hit 2011 sedan ägnade vi ett halvår åt att ta bort fårstängsel, ståltråd och rensa skräp i en backe som någon nittonhundratalsbonde hade haft som soptipp.

Därefter köpte vi stolp och tråd för över fyrtio tusen. Då valde vi ändå inte någon lyxvariant.

Sen slog vi stolp, och slog stolp, och slog stolp… Och drog tråd, drog tråd, drog tråd…

Och bråkade. Min man hade nog inte varit beredd på att det skulle vara fullt så mycket slit hela förbannade tiden.

Man har ju det dagliga jobbet också med gård. Plus våra andra jobb.

När jag var inackorderad kunde jag aldrig, aldrig föreställa mig hur mycket jobb det skulle bli med det här!

Sedan gick några år
. Vi har lermark. Det betyder att marken skiftar i konsistens från cement till rumsvarmt smör. Allt beroende på hur mycket det regnar.

Lagen om alltings jävlighet gör att läget oftast befinner sig vid någon av ytterligheterna, inte mitt emellan cementen eller smöret, där man helst vill ha det.

Det i sin tur innebär att stolpar ständigt måste rätas upp. I extremfall, som vintern 17-18 när vi hade så mycket vatten här att vikingatidens farleder liksom uppstod på nytt här över våra ängar, då lägger sig stolparna bara. Minsta vindpust kan fälla dem i det läget.

Och just det, den jävla vintern. Den JÄVLA vintern!! Förra årets. Det var då hästarna blev helt knäppa och förvandlades till bävrar allihopa.

Jag vet inte vilken av dem som började, men plötsligt hade vi en hel armé av någon sorts jättegnagare här som knarkade stolpar. Den vintern grinade jag.

Stolpe efter stolpe gick av på mitten för att de gnagde så mycket på dem.

När man som gårdsägare ser en stolpe förstöras tänker man på fyra saker: vad stolpen kostade, hur mycket jobb det var att få den på plats, hur mycket jobb det ska bli att ersätta den och på vad den nya kostar.

Iallfall. Nu först har vi orkat ta ett rejält tag med att fixa till det där. Vi tog bort de uppätna stolparna och började i höstas ersätta dem med plaststolpar. Det fick pausas över vintern, nu på våren har vi tagit nya tag igen.

Det har fått bli när det är läge; när markens konsistens är rätt och man kan jobba utan att få köldskador i fingrarna.

Att bosätta sig på lermark är att underkasta sig en tyrann. Väder och markens vattenhalt bestämmer allt; hur du kan rida, när du kan jobba, när du blir galen och när du är glad.

Vi tar nu också bort de satans elrepen och ersätter med tremillimeters eltråd som ska gå av om en häst fastnar i dem.

I höstas hände nämligen för tredje gången det som alla är rädda för: att en häst fastnar illa i ett stängsel och skadar sig. Som tur var red vår grannes inackordering Kerstin förbi hagen just då och såg att vår unghäst satt fast.

Han lyckades fastna på exakt samma sätt som hans storebror gjort före honom sju år tidigare, vilket orsakade permanenta ärr och en ligamentskada.

Här ligger han och vilar efter att vi befriade honom, i chock och helt slut.

Så nu räcker det. Aldrig mer elrep!! Nu är det nertaget.

Det kommer ta ett tag att byta ut allt. Vi har stora hagar.

En sak vi gör annorlunda nu är, förutom att vi tar bort elrepen, att vi sätter trådarna högre, så att hästarna 1. inte lika lätt får ett ben över dem och 2. kommer åt att beta rent under trådarna.

För att stå ut har jag försökt låtsas att stängseljobb är en sorts zen eller meditation. Mindfullness, nästan.

Mmm. Men det räcker att man skär sig på en liten eltråd så spricker den lögnbubblan. Stängseljobb är inte mindfullness, det är straffarbete.

Det gäller att ta det när det är uthärdligt väder, som nu.

Och att ta många fikapauser.

Kommentarer