Snubbeltrådar och finess. Vi är framme i Holland!

Då är vi på plats i Maarsbergen i Holland, 7 mil från Amsterdam.

Här ska årets ungdoms-EM i fälttävlan gå.

Det är svårt att säga exakt när den här resan började, men vi kan väl säga att den började med träningar och landslagsmöte med mera i Skåne-Halland.

Söndag

09.30 – 11.30 urstädning av oss själva och vår häst hos hopp- och terrängtränare by chocie Johan Lundin. Johan själv var och skördade rosetter i på R&B Eventing i Gärds.

Sen var det iväg till OS-ryttaren Niklas Lindbäcks gård för omlastning som gällde.

11.42 Gravt försenade kommer vi äntligen iväg och gasar på mot Niklas. Jag har aldrig kört så fort över Hallandsåsen! Hos Niklas väntade familjen Berglund, Amanda och pappa Thomas, som har nerver av stål och allt under kontroll, alltid.

Ut med allt ur vår lilla lastbil och in med det i deras stora. Gick som en dans med deras hjälp. Samåkning känns som en bra grej i dessa dagar.

14.20 vi rullar!

18.15. Färjan går från Trelleborg. Alla som åkt med häst vet hur det är: bilarna ska stå så tätt att det knappt går att pressa in en tändsticka mellan dem, och att komma ut, ja det får man lösa bäst man kan. Mitt i natten ska man ner och kolla hästarna.

21-02. Vi försöker sova i vilstolar. Somliga kan sova så, andra inte. Jag kan inte.

Måndag:

14.20. En ny dag randas med ankomst i Travemûnde. Autobahn, autobahn, autobahn…

11.ca vi kommer på att vi behöver handla mat innan vi kommer fram. Vi tar av på en liten ort och börjar leta. Vi snurrar och snurrar och hittar till slut en trist kvartersbutik och köper det nödvändigaste.

12.10 Vi hittar tävlingsplatsen! Det finns inte så mycket plats att parkera. De har mätt upp på millimetern med plastband och Holland i form av en liten, äldre man med stor mustasch är mycket förgrymmade på att Sverige kommer med så många fordon.

12-13. Vi ser till att hästarna får sina boxar och mat och vatten och promenad, och tänker att parkerandet får vi ta sen.

Ah, atmosfären! Den brittiska engelskan, alla tjusiga stewards, elegansen hos de unga välklädda ryttarna.

13-16 cirka. Alla ska parkera och det är ett utsökt litet kaos alltihopa. Vi undrar var vi ska ha vårt tält. Nu börjar vi förstå varför det reades ut: det är ju rena IQ-testet att resa det! Tack vare att intelligent-praktiska Thomas griper in får vi upp åbäket.

Men sen kommer mustaschmannen och påpekar att vi bara har fyra meter att bre ut oss på, och det är fler som är irriterade på vårt tält, hm. Vi får leta efter annan plats.

Jag är såå skeptisk till tält! Jag har vägrat tält sedan en hemsk klassresa i sexan då det regnade hela veckan, men bestämt att ge det en chans.

Men vad nu! Polen har brett ut sig och är inne på svenskt revir! Det går ju inte, om det är så strängt med reglerna. Nu är det ju 2019 och inte 1600-tal, så vi startar inget krig utan sköter förhandlingarna med diplomati. Efter en stund får vårt tält lov att stå på polskt territorium om deras tält får stå kvar på svensk mark. Deal!

16-17 cirka. Jag tuppar av i tältet på den polska landbiten. Och märker till min egen stora förvåning att det här med tält är kanske inte så dumt ändå.

18 något. Alla som kört från Sverige är trötta och matta. Dagen har gått åt till att komma i ordning. Ungdomarna rider sina hästar lite försiktigt och vi bekantar oss med själva platsen.

Holländarna verkar mycket rutinerade på att ordna tävling, de italienska ungdomarna är så eleganta och vitrysssland rider runt i klarblå tröjor.

18.25 jag snubblar på ett av de där förbannade plastbanden som lagts ut på marken för avspärrning. Jag ser mig över axeln så där som man gör när man råkat göra något pinsamt, och naturligtvis är det någon som sett! En brittisk man går bakom mig och fnissar. “Dangerous place, this”! utbrister jag. “Very dangerous indeed” säger han.

21. 35: duschar. Jag har aldrig sett så fräscha toaletter och duschrum på någon tävlingsplats. Underbart.

Alla är helt slut. Jag lägger mig tidigt i tältet på en luftmadrass och somnar.

Tisdag:

09.10 väcks av Saga som har tagit hand om morgonproceduren i stallet och vill äta frukost. Vi har ingen egen utan går till Orangeriet.

10.35 Saga rider för Sara, landslagets dressyrtränare.

11.30 vi förösker köpa burgare i ett stånd. “Do you have vegetarian?” frågar vi. “No” säger de.

13 ca: möte med landslagsledare Viktoria. Saga kommer rida etta i det svenska Young-rider-laget. Det betyder helt enkelt att hon gå ut först i dressyren respektive terrängen.

13.45. Jag sitter i en solstol i tältet och softar. Mustaschmannen är på inspektionsrunda bland tält och lastbilar. Han snavar på samma plastband som jag gjorde, han blir rasande på plastbandet och drar upp det och har av det.

14.15 cirka. Äntligen har banan öppnat och vi går den en runda. Den är 4,7 kilometer lång och optimaltiden är åtta minuter och tjugofem sekunder. Det blir en av de längsta banor Saga ridit. Den är kuperad, lång och svår. Den blir nog ganska utslagsgivande, och det är så det ska vara.

Här är bilder på några av hindrena:

19.00 Trot-up för den svenske landslagsveterinären. Han tittar på alla de svenska hästarna och ger ryttarna råd inför de veterinärbesiktingar som ska ske senare i veckan, hur de vänder upp och liknande.

19.30 Ytterligare ett par svenska familjer anländer. Nu blir det parkeringskaos igen. Mustaschmannen är i sitt esse och domderar om hur fordonen ska stå. Mitt i allt orerande snavar han igen på några tältlinor och jag måste kasta mig bakom en bil för att jag skrattar så mycket.

Imorgon är en ny dag. På torsdag börjar själva tävlingarna.