Sluta glorifiera det ”naturliga”. Naturen är inget himmelrike.

I välfärdsdebatten som pågår just nu i hästvärlden kommer då och då kommentarer och resonemang upp om vad som är naturligt.

Vi ska inte göra något med hästarna som inte är naturligt menar somliga.

Okej men då slutar vi genast rida, vi slutar stänga in dem och släpper dem lösa så de kan ströva runt fritt som renarna i norr, och så kan de vars hovar på grund av avel är sköra dö en plågsam död och övriga svälter ihjäl eller tas av vargar eller bryter ett ben och fastnar i en klippskreva eller dör en på annat sätt fruktansvärd död.

Det går ju inte! Så kan vi inte göra!

Nä. Precis. Så kan vi inte göra. Av flera skäl än att de inte skulle klara det.

När vi nu faktiskt har domesticerat våra djur så passar inte naturen längre som handen i handsken.

Det är liksom inget paradis där ute ens för djuren som inte är domesticerade.

Ja, de får ströva fritt. Utöva sina naturliga beteenden.

Men de har det rätt tufft. Utslagningen av svaga individer är skoningslös.

Visste du att bara ett av fyra rådjurskid blir vuxna? De där små disneysöta varelserna.

Naturen tar dem. Och det är inte vackert.

Vildhästar är fina att se i sina stora strövande flockar på tv, men hur lever de?

Ja de får beta, om det finns mat att hitta. Till sist dör de av skador, parasiter eller hårt väder, svält, insekter. Eller så slits de i stycken av rovdjur.

Hingstarna har ihjäl alternativt driver bort varann i syfte att skaffa egna flockar där de får vara herre på täppan.

Medelåldern på vilda hingstar är nog inte så hög.

Vad exakt är det vi önskar våra djur när vi tänker att de ska få leva naturligt?

Vi tänker nog på friheten.

Friheten att inte stängas in, friheten att inte bli använda av människor på det ena eller andra sättet.

Och friheten att utöva naturliga beteenden.

Just det kan ju dock med god vilja mötas i rimlig mån, som möjligheten att beta många timmar varje dag och gå i sällskap.

Det är lätt att glömma att vissa djur har stor nytta av att hålla sig nära människor.

Alla som någonsin har sett eller hittat en tovig, utsvulten vildkatt full med fästingar fattar att naturen är ett hårt ställe och att djur kan må rätt bra av mänsklig omvårdnad.

Våra egna människoliv i uppvärmda hus och med varma kläder och kylskåp är inte så himla naturliga, ändå är det nog få som vill vara utan dessa bekvämligheter?

Ett helt ”naturligt” mänsklig liv, att leva som kringvandrande jägare/samlare utan sjukvård eller varm bostad är iallfall inget som jag så gärna vill gå över till.

Det är inte naturligt att rida på hästar. Det är inte naturligt att ha dem i hagar eller avmaska dem heller.

Fast, vem bestämmer det egentligen? Människor äter andra djur och har alltid gjort. Det finns myror som stänger in och föder upp bladlöss som de sedan äter upp.

Det finns många exempel på hur djur ”använder” andra djur, om än inte så extremt som vi människor gör.

Hur som helst, de allra flesta hästraser skulle dö ut om vi helt slutade med ridning.

Det tycker iallfall jag vore synd.

En annan diskussion är om hästar tycker om att bli ridna och kan uppskatta att tävla och vara i en tävlingsmiljö.

Att jobba med och för människan.

Det är en stor diskussion och om jag går in på det här riskerar den här texten att bli en kilometer lång.

Jag nöjer mig med därför med att skriva JA, det är jag övertygad om, för jag har själv haft flera energiska, arbetsglada hästar och jag äger fortfarande en som blir topp tunnor överlycklig till exempel när hon får hoppa terräng, trots att hon är pensionerad och inte längre tävlar.

Hon blir glad och förväntansfull när hon hör lastbilen starta på gårdsplanen och spetsar öronen och vill gå dit.

Folk har sagt mig att jag kan inte veta vad min häst tycker om eller inte.

Till dem säger jag, så vänligt jag kan, att jag kan ta gift på att jag vet vad mina hästar gillar och inte.

Jag vet det naturligtvis bättre än någon som aldrig träffat min häst eller jobbat med den eller kanske inte vet något om hästar alls.

Eller som bara inte haft turen att få känna och uppleva verkliga tävlingshästar.

Det finns väldigt mycket som kan och måste förbättras i det vi gör med våra hästar.

Men om utgångspunkten är att djur aldrig någonsin av oss människor ska utsättas för minsta sak de inte känner för i stunden eller som innebär minsta ansträngning eller begränsning, ja då är det stäppen och skogen som är alternativet.

Rovdjur, skador, sjukdomar, svält, väder och en otäck död.

Då slänger vi ut alla katter och vi har aldrig koppel på hunden och den behöver aldrig ens vänta i bilen medan vi handlar.

För det är ju lite taskigt.

Och så kan ju alla sluta äta industriuppfött kött också. Nu, omedelbart.

Det är helt enkelt rätt tufft att existera på den här jorden, vare sig man är djur eller människa.

Vi ska göra vad vi kan, men vi måste samtidigt förstå att det aldrig kan bli helt perfekt.

Och man ska verkligen inte gå med illusionen om att naturen är någon sorts himmelrike.

Det räcker med att titta ut genom fönstret på den yrande snön en dag som denna.