Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

Skuldkänslor och press. Azures maffiososälj förstörde resan.

Skuldkänslor och press. Azures maffiososälj förstörde resan.

Av Ulrika Okategoriserade 15 Nov 2018

Det här är en hästblogg. Mestadels.

Men jag måste bara skriva av mig om en sak som jag funderat massor på och som hände i slutet av vår semesterresa, som jag skrev om.

Något som delvis förstörde hela semesterkänslan.

Min man Gabriel hade hittat den här resan till Malta billigt via något erbjudande. I erbjudandet ingick att man måste gå på ett möte där Azure fick “presentera sin affärsídé”.

Okej, det kunde vi väl göra, tänkte vi.

Vi fattade ju att det skulle innebära nån sorts marknadsföring. Men orolig blev jag först när två läsare oberoende av varandra skrev till mig om just det här mötet, som de själva varit med om.

“Ser att du är på samma resa som vi var, överlevde ni försäljningsmötet?”

I korthet berättade de att Azure med pressande metoder hade försökt dyvla på dem ett medlemsskap för 200 000 kronor, och att de när de sa nej blev otrevliga.

Jag var därför lite förberedd när vi gjorde vår plikt och gick på det där mötet. Gabriel och jag hade enats om att inte prata för mycket och att göra mötet så kort som möjligt.

För att ta nåt erbjudande som skulle kosta 200 000 och binda upp oss på nåt i åratal är helt omöjligt för oss.

Killen var slipad. Trevlig, som en säljare bör vara, men dock en säljare med allt vad det innebär av att jobba med komplimanger och hitta ingångar via folks yrken och intressen.

Sökte upp oss flera gånger i förväg för att se att vi hade det bra.

Han var ganska impad över min mängd med följare i sociala medier och sa att det kunde innebära speciella fördelar för just oss.

Det tog tid att komma till saken. “Jag kommer grilla er ganska hårt idag” skämtade säljarenj. Bjöd på lunch och pratade, pratade, pratade.

Eftersom Gabriel och jag hade kommit överens om att inte skriva på någonting blev jag efter någon timme lite otålig.

Vi fick till slut ett, eller flera röriga och svåröverblickade “förslag”. Bland annat kunde vi förbinda oss till att värva folk att resa med dem och vad det då skulle ge för rabatter och så vidare.

Hela grejen påminde om pyramidspel eller Telenors telefonförsäljning.

Alla mina varningssystem gick igång inom mig.

Det var förslag på två år, på fem år, på värvningar av vänner, han lockade med lyxhotell och lyxbilar och massor av olika sorters resor över hela världen.

Jag som inte ens orkar sätta mig in i bonussystemet på Coopkortet blev helt matt!

Den där medlemsavgiften på 200 000 nämnde han inte en enda gång.

Jag blev allt tröttare, försökte få Gabriel att inte virra in sig i långa samtal om sport och allt möjligt men det gick dåligt.

Till sist sa jag:

– Du får jättegärna skriva ner ett tydligt förslag och mejla oss, vi måste naturligtvis tänka över det här innan vi fattar beslut.

– Jaha, det där var ett nej! utbrast säljaren då och slog ut med händerna.

Där vände allt. Från och med nu var det en hel annan stämning.

– Det är inget nej, men vi måste väl få betänketid? Det är ju mycket att sätta sig in i, sa jag.

Men näpp, vi var tvungna att tacka ja där och då, annars kunde det inte bli något.

Att via uttröttningsmetoden att få klienten att tro att de missar någonting helt fantastiskt, en unik chans som inte kommer att dyka upp igen är kanske världens äldsta försäljningsstrategi, inte vet jag.

Att stressa fram beslut också.

När han förstod att han inte kom längre med oss fick han bråttom att visa oss två av de mest fantastiska rummen högst upp i hotellet. Det var nog något som obligatoriskt ingick.

Och visst var de fantastiska. Men jag uppskattade inte att han i hissen upp passade på att säga att vi faktiskt hade kostat dem 20 000 den här veckan och att han jobbade 300 timmar i månaden och därför inte hann ge oss betänketid.

För nästa vecka skulle det ju vara fullt med annat folk där att bearbeta. Vi skulle vara historia.

Innan vi sa “nej”, det vill säga bad om några dagars betänketid, kände vi oss väldigt värdefulla. Speciellt jag med mina många följare.

Nu plötsligt hette de att de “måste behandla alla kunder lika.”

Sedan var vi tvungna att träffa hans chef! Eftersom vi “sa nej”.

Det här blir intressant, tänkte jag. Jag visste ju vad mina läsare hade skrivit till mig. De hade också tvingats träffa en chef för att de sa nej.

Han kom ut, var inte sur men påtagligt stressad och bad personalen att sänka musiken.

Vi förklarade för chefen samma sak som vi förklarat för säljaren, att vi omöjligt kunde skriva på något som vi inte får tid att sätta oss in i, och som ju faktiskt skulle kosta oss en hel del pengar oavsett hur mycket rabatter vi erbjöds.

– Det är mycket att ta till sig och förstå. Det vore oansvarigt av oss att kasta oss in i något vi inte fullt ut begriper. Jag är absolut intresserad av att titta på ett förslag, men vi kan inte tacka ja idag, sa jag.

Men det var stenhårt. Ingen betänketid!

Äntligen fick vi gå.

Jag lastar inte säljaren personligen för denna aggressiva och lite lätt maffiosoaktiga försäljningsstil. Han bara gör som de gör i företaget.

Men alltså, det här med att hämta chefen, vad var det för något!? Skulle det skrämma en till att skriva på eller?

Och att jobba med skuldkänslor och upplysa en om vad man “egentligen” hade kostat dem, det var riktigt jävla fult.

Vi en underbar semestervecka. Men den solkades rejält av den här säljförsökspärsen. Man måste vara gjord av granit för att inte bli lurad idag, till och med på sin semester.

Andra svenskar vi träffade på hotellet var också helt chockade. Ingen av de vi talade med hade gått med på att köpt nåt medlemskap (men säljaren hävdade att 52% av alla tackar ja).

När vi reste hem tänkte jag att Radisson Blue var det mest underbara hotell jag någonsin varit på. Underbar personal, vänligt, fantastisk mat. Visst, vi var där till underpris, men det var samtidigt lågsäsong.

Att Radsisson Blue låter Azure bete sig så här mot gästerna kändes så ovärdigt bara.

Kommentarer