Säkerhetsmani -ett beroende som riskerar att motverka sig självt.

Säkerheten först! Man får aldrig tulla på säkerheten!!

Det var vad som uttrycktes av många igår efter mitt inlägg om Beridna Högvaktens hjälmbyte.

Säkerhet och trygghet är svenskens religion.

Napp, snuttefilt och rättesnöre.

Det finns inget svenskare än att ivra för säkerhet i alla lägen.

Intressant att så mycket krut läggs på säkerhet i det yttre samtidigt som alla trygghetssystem såsom sjukvården och pensionerna ständigt urholkas.

Där finns ingen säkerhet kvar alls längre.

Iallfall. Att vistas kring hästar är farligt och har alltid varit farligt.

Skillnanden på då och nu är att förr fanns det hästar överallt.

De var en helt naturlig del av gatubilden i stan.

De drog allt från varor och ved och hö på sina kärror, de VAR brandkåren och de drog de stinkande latrintunnorna ut ur städerna.

De var oumbärliga också på gårdarna (nästan alla människor var en del av ett jordbruk innan industrialiseringen), de fanns i militären.

Hästarna var överallt och folk stod inte helt tafatta inför dessa djur så som de gör idag.

Det enda sättet att bli någorlunda säker och trygg bland hästar är att vara mycket bland hästar.

Men inte ens då är man helt säker. Även Peder Fredricsson kan hamna i situationer där han gör misstag och kraschar.

Jag blev själv sparkad av min egen häst i maj. Orsak? Svårt att säga helt säkert, men jag tror det kan ha att göra med att jag gjorde en stor operation i vintras och att den långa rehaben försämrade min förmåga att vistas bland hästarna.

Alla kan råka ut för nåt. Det här med hästar KAN helt enkelt inte göras till en 100 procent riskfri aktivitet.

Men ska vi inte ständigt öka säkerheten ändå, då?

Det är svårt att argumentera emot en sån sak. Men som sagt – det GÅR inte att eliminera varje risk.

Och trots allt överlevde både jag och det stor del av mina läsare här vår barndom där säkerhetstänket lyste med sin frånvaro.

Man ramlade av i skogen och fick gå hem, man hade dåliga hjälmar, västar fanns inte. Föräldrarna var inte med i stallen.

Idag hovrar föräldrar över sina små konstant och släpper dem inte ur sikte, måste de släppa dem ur sikte har de GPS på dem.

Åndå är föräldrar oroligare än någonsin.

På ridskolorna har säkerhetsmanin lett till att personal i allt större utsträckning tar över hanterandet av hästarna. Många stall har 18-årsgräns för olika delar.

Det här tror jag direkt motverkar sitt syfte: ju färre situationer du erfar bland hästar, ju mindre du hanterar dem, desto sämre blir du på häst och desto farligare är det att vara omkring dem.

När det gäller hästarna och K1 är det många som hävdat att ryttarna är nybörjare. Det kanske var vanligare förr.

Jag har själv sålt en häst till K1, och de som rider honom där är verkligen inga nybörjare.

Hur som helst, hur långt får säkerhetskulten gå?

När kan vi säga här kan vi inte prioritera ytterligare säkerhet om den förtar för mycket på något annat plan?

ALDRIG!!! skriker säkerhetsknarkarna.

Jag menar att även säkerhetstänk måste ha en gräns. Sätts inte gränser även för det lever vi till slut i ett så överreglerat samhälle att vi knappt kan andas.

Behovet av trygghet är som ett slukhål som inte går att fylla.

Ju mer trygghet som skapas, desto mer trygghet vill trygghetstörstarna ha.

Det är uppenbarligen ett beroende: ju mer man får desto mer behöver man. Jag skulle gissa att det har med dopamin och andra substanser att göra.

Deras helt rasande reaktioner om man inte tycker som de talar också för att det är både religion och beroende, det är något nästan fundamentalistiskt över ilskan.

Det blir som med djurrättsaktivisterna: när ett steg är uppfyllt går de mot nästa med det slutgiltiga målet att vi inte ska handha djur alls.

Nu ska Beridna Högvakten lyckligtvis om något år få anpassade hjälmar som ser vettiga ut tillsammans med uniformen. Det är bra att de får vettiga hjälmar.

Fram tills dess får de se idiotiska ut när de rider runt på stan.

Till er som tycker att det vi kallar Vaktparaden kan läggas ner: ni är som gnällspikarna som sitter bakom en vägg och klagar på ljud från restauranger och musikställen och tvingar dem att lägga ner så att staden blir helt död.

Staden är liv och rörelse, staden är diversitet!

Beridna Högvakten är en tradition värd att bevara, ett underbart inslag i gatubilden.

Den är en turistattraktion, en fläkt av historien, den är Livrustkammaren på fyra ben som bistår vid statsbesök och andra evenemang och som ger glans och liv åt en mycket gammal och mycket vacker stad.

Den är en del av Stockholms själ, en del av vårt kulturarv.

Inte minst är den en påminnelse om den roll som hästen spelat för människorna genom historien, även i städerna.

Det vill åtminstone jag ska få leva vidare.

Avslutar med en bild på min uppfödning ChillOut, numera Illuster, som får en dusch på K1 efter arbete.