Rida på Island -en vidunderlig upplevelse.

– I samarbete med Ridresorisland-

Med Island är det som med Australien och Nya Zeeland.

Någon gång i livet måste man bara få uppleva det!

Så när jag tack vare Ridresorisland fick chansen att åka dit och rida var det bara

YESS!!! YESS!!!

Inget skulle få komma i vägen!

Island är verkligen sagolikt. Välbekant nordiskt, men ändå en helt annan värld.

Vulkanerna, glaciärerna, den lysgröna mossan, lavalandskapen.

Här red vi på håll förbi vulkanen Hekla, vars nästa utbrott väntas när som helst.

Allt nära, men ändå enorma vidder och en känsla av onändglihet och sinnesfrid.

Att uppleva Island från hästryggen var en höjdare till naturupplevelse!

Min ridresa kallas “Golden Circle”. Många timmar i sadeln ledde oss till flera stora sevärdheter, vattnet som kokett sprutar upp ur marken, Geisyr, det mäktiga vattenfallet Gullfoss och den varma källan “The secret Lagoon” -en varm källa som islänningarna länge lyckades hålla hemlig för turisthorderna, men som nu är ganska känd den också.

Här står jag vid Gullfoss. Den är större än den ser ut!

Och här kommer geisern rykande het upp ur marken.

Hästarna var jag nyfiken på. Jag har inte ridit islandshäst så många gånger, och såg nu fram emot att verkligen bekanta mig med den isländska, mytomspunna hästrasen.

Och nog är de ljuvliga. Urstarka och framåt, men ändå så lätta att hantera.

Hästarna cirkulerade mellan oss, personalen valde ut vilka vi skulle ha, men vi fick också komma med önskemål.

Under veckan red jag åtta hästar, varav jag verkligen tyckte om tre. Jag upplevde stor skillnad mellan dem, hur pass väl man fick kontakt och så vidare.

Den här älskade jag, hon hette Uggla.

Det här med den berömda tölten var från häst till häst, vissa var lättare att få i tölt än andra, framför allt att bibehålla tölten i högre fart var en utmaning. Naturligtvis handlar det mycket om ridkunskaper.

För att hästarna skulle orka och alla skulle få rida mycket drev vi en flock med lösa hästar framför oss. De lösa hästarna blev sedan utbyteshästar när de vi red var trötta.

Vi hade dem alltså med oss, och rasterna togs vid fållor som fanns längs vägen.

Ibland blev det tappskor -då kom Hannes från Ishestar eller hans pappa och slog på en ny.

Färden gick på steniga stigar, över ängar, längs med vägar och över berg och dalar.

Under dag två fick en av hästfösarna lite problem och ropade på förstärkning. Jag befann mig alldeles bakom ridledaren och hon frågade om jag ville rida upp och hjälpa till att styra upp flocken.

Ho hoo vad kul! Uppgiften var att hålla hästarna framför oss och vid sidan av vägarna, inte på dem. Detta jobb var underbart roligt.

Kvällarna tillbringades med dusch, vila, umgänge med andra och middag. Det var verkligen ett härligt och blandat gäng med god stämning. Där var en fransk familj, två damer från Australien, en tyska med dotter samt en äldre holländska, med flera.

Från Sverige kom bland andra fyra damer från Götelaborg som gjort ridresor ihop i tjugo år! Varje år reser de till något hästställe i Danmark, och mellan varven gör de någon större resa, som denna.

Det var goa gummor att rida och tjöta med!

Dag nummer fem kommer jag bevara som ett gyllene smycke i mitt minne. Vi red över en obebyggd bergstrakt. I timmar red vi utan att se en enda byggnad, och jag fick hjälpa till att valla löshästarna igen.

Friden på denna plats under himlen var oändlig, och solen värmde.

Maria, vår ridledarefödd och uppvuxen på en hästgård i trakten och själv ägare av femtio hästar, berättade om en flock vildhästar, som visserligen har en ägare men som inte bryr sig om dem.

Året runt får de klara sig själva där uppe.

Och vi såg dem faktiskt på håll! De spanade på oss från bergets topp, jag uppskattade att det rörde sig om cirka tio hästar i olika färger.

Mitt på fjället bad Maria oss att vända oss om och titta på den vidunderliga utsikten långt bort.

– Här fick jag redan som tolvåring ensam flytta hästar åt min pappa, tvärs över bergen. Flera mil genom ödemark. Det skulle ingen låta ett barn göra idag!

Som sagt, dessa timmar dag fem kommer jag att minnas i resten av mitt liv.

Vi tog oss uppför bergssidor och nerför raviner, och flög fram över vajande blomsterängar i dalgångarna.

En nära-Gud-upplevelse!

På ena sovstället hade de en hot-tub vars vatten de bytte varje dag. Kommen från torkans och vattenbristens Sverige undrade jag hur det var möjligt.

De förklarade att allt varmvatten kommer direkt ur marken och går rakt ut i deras kranar, och värmer även deras hus!

Vilken dröm va!

Jag måste erkänna att jag tyckte det var skönt med en relativt hög grad av bekvämlighet under resan.

Att kunna duscha ordentligt och sova i en skön säng, få mat som någon annan lagat. Man var ju rätt mör efter många timmars tölt över vidderna.

Vi sov på två olika Guest Houses, som var superfräscha.

Tummen upp också för Ishestars personal, som var lösningsorienterade och väldigt hjälpsamma. Inget var något problem.

Till exempel när jag upptäckte att jag tappat min mobil under ritten! Tillsammans med en ridledare red jag tillbaka och letade, och efter några kilometer hittade vi den mirakulöst vid sidan av stigen.

En miss gjorde jag -jag glömde solgalsögon, jag hade verkligen behövt solglasögon.

Därför tillverkade jag den här kreationen, jag såg förvånansvärt bra ut genom de små hålen och den hjälpte verkligen mot att få skit i ögonen.

Tempot var oftast ganska högt och under vissa delar av ritterna virvlade det upp damm och annat från ryttarna framför.

Islandsresan blir ett minne för livet. Sexton mil på hästrygg i en av världens mest magiska landskap.

Jag hann också med en dag i Reykjavik!

Denna text är tillkommen i ett samarbete med Ridresorisland.