Raseriutbrott vid Max, lyckat på Strömsholm!

Det var alltid hon själv som drev på.

Nu har hon gjort det igen: hittat ett sätt att komma in i medvetandet hos landslagsledningen för juniorerna.

Hon såg en notis på förbundets hemsida att ungdomar intresserade av högre satsningar och som uppnått vissa kvalifikationer kunde få komma och träna (visa upp sig för landslagstränarna) och berätta om sina mål.

Alltså åkte vi en grå, regnig marsdag till Strömsholm.

Det var i lördags. På förmiddagen hade vi fullt upp med gården, min mans kollega Linda Lampenius och hennes man stjärnadvokaten Martin Cullberg hämtade sina katter ur vårt katthotell och fikade en stund.

När vi sent omsider kommit iväg åkt insåg vi att vi måste stanna och äta lunch på Max.

Det gick inte att parkera inne på området, så jag fick ställa mig på gatan utanför. Saga sprang in och handlade.

Då glider det upp en biljävel bakom och TUTAR TRE GÅNGER argt på mitt hästsläp! Varpå han fortsätter köra.

Men han hann inte förbi mig. Jag var så arg att det bara blixtrade i skallen. Jag kastade mig ut ur bilen och ut framför hans motorhuv. Han blev ju tvungen att stanna.

– Tutade du på mitt hästsläp!!!!! skrek jag.

En ung kille med stora mörka ögon och honungshy tittade förundrat upp på mig.

– Yes, sa han.

– Are You crazy!? There is a nervous and very valuable animal in there!!! vrålade jag.

– But this is not a good place to park, sa han.

– No, but my daughter is in there buying food and I can’t go into the Max area with this vehicle, fick jag ur mig.

För på just den här Maxen kan man inte det.

Alltså jag kan bli så arg. SÅ arg.

– Ok, I´m sorry! pep killen.

– Don’t You EVER do that again!!! skrek jag.

Och killen vevade upp sin ruta och körde skrämt vidare.

Adrenalinet var så högt när vi åkte vidare att jag fick vänta med att äta. Pommes fritsen var helt sega sen när jag äntligen kunde.

Raseriutbrottet tog lite energi men inte värre än att jag klarade att köra. Där låg ärevördiga gamla Strömsholm i ett vidrigt duggregn.

De redan uttagna till landslaget var där och tränade, så vi fick träffa Sagas förra ponny Bonnie Bee och Tuva!

Vi släpade vårt stora skåp genom tre långa stallar innan vi hittade rätt.

Saga var fast besluten. Hon skulle göra ett gott intryck och rida bra.

Vi hade hört att dressyrtränaren och landslagsledaren Anne Persson skulle vara en riktig hårding. Hon går 100% på resultat (bra) och är svårflörtad.

Fast det märkte vi inte. Hon visste inte vilka vi var, var extremt koncentrerad och var avslutningsvis mycket positiv till Saga och NuEller Aldrie.

Hoppningen håller landslagsryttaren Viktoria Carlerbäck i. En sympatisk person som var lätt att prata med.

Det var flera fina ekipage och vi träffade många bekanta. Men tyvärr hinner man inte fota och filma så mycket när man som enda medföljande vuxen också ska springa hit och dit och bära på täcken, sadlar och allt möjligt.

Den här gången sov vi kungligt i Thottska villan! Åh vilken dröm! När man är van att sova i transporter och leva enkelt. Tack och lov säger jag bara för det blev rejält kallt på natten.

Det sägs att det finns ett spöke på Thottska villan, jag tror jag såg det!

Dag två var det dags för programridning och hoppning.

Saga fick nästan bara sjuor och åttor och lovord för fin häst och god ridning. Höstens och vinterns målmedvetna vardagskämp gav resultat. I boxen när vi sadlade av rann tårar av lättnad och glädje nedför Sagas kinder.

I några år var hon i ponnylandslaget, sedan var hon inte det. Det var en tom och jobbig tid. Nu är hon förhoppningsvis på väg tillbaka, och det betyder allt för henne.

I hoppningen satte de en felfri 120-bana!

Hösten handlade om att lära känna NuEller Aldrie, bygga upp hennes kondition och få henne i tävlingsform efter två år då hon inte tävlat och ridits mer sparsamt.

Nu vet vi att vår magkänsla om hästen var rätt.

Det fina med att åka på sånt här är också att man får träffa proffs och kan diskutera igenom sin tävlingsplan med dem.

Det blev några ändringar, bland annat blir det två gånger Polen i vår.

På kvällen hade jag en del kommunikation att sköta. Och sent på kvällen fick jag syn på det här: