Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

På gator hala av spottloskor. Så var det att vara avstängd.

På gator hala av spottloskor. Så var det att vara avstängd.

Av Ulrika Okategoriserade, Tävlingsliv. 23 dec 2019

Någon frågade lite försiktigt hur det var att vara avstängd.

Jag har funderat på om jag ska skriva om det. Först har jag tänkt, nä. Jag vill inte ge hatarna den godispåsen.

Men vad har jag inte skrivit om genom åren, liksom? Jag vill gärna få det här ut ur mitt system innan jag lämnar det här decenniet som är på väg att ta slut.

Så här får ni, alla hatare, lite julgodis. Från Ponnymamman till er.

Avstängningen i sig kändes ganska overklig. Det innebär helt enkelt bara att man inte får tävla, eller vara på SvRf:s tävlingar.

Att åka på tävling är inte det bästa jag vet, om jag ska vara ärlig. Det är inte jag som tävlar.

Jag är oftast lika gärna hemma och sår tomater och kollar hur det går via Equipe.

Nä, att inte få åka på tävling sörjde jag inte. Jag till och med skämtade och sa till någon “vad skönt att det inte blir jag som måste skjutsa till Tågarp i vår!”

En nätt liten utflykt på 70 mil, enkel väg.

Sagas avstängning var kortare än min, den låg under vintern och påverkade inte hennes säsong för året därpå över huvud taget.

Straffet handlar om att man socialt ska ut i ett frysskåp ett tag.

Där ska man hänga upp och ner som en fladdermus och frysa och skämmas och lida. Hålla sig undan ljus och offentlighet.

Det är det tänkta straffet. Skam och lidande, utanförskap.

Men skämdes gjorde jag inte så mycket. För jag kan än idag inte se att vi gjorde fel.

Det som däremot gjorde mig både ledsen och spyfärdig var FOLK.

Hästfolket när de är som värst. Jag menar, de kan vara rätt jävliga även när det inte har hänt nåt.

När det har hänt något är de som ett stim med vithajar.

När de dömer, frossar, bespottar, läser hästtidningar och tror på allt (de skrev inledningsvis fel allihop, jag fick ringa runt och säga till dem att ändra. Och de ändrade, men då var skadan redan skedd).

När folk, experter som de är, granskar utlåtanden där inte allt stämmer, och drar sina hobbyjuristslutsatser efter det.

Nätet i ett nötskal: ingen vet egentligen någonting, men alla vet precis allt.

Vilka är de här människorna? Vissa namn återkommer. Familjen tycks bestå av hästar, hundar och katter. Tid har de.

Nätpöbeln vädrade blod, och vältrade sig i vårt öde.

De älskade det. Alla de som läst nåt jag skrivit som de inte gillat. De som jag käftat med i kommentarer. De som var avundsjuka. De som jag haft någon kontrovers med. De som jag tagit bort från min privata Facebook. Särskilt de, ha ha.

De gottade sig och sörplade och smackade. Nätvampyrernas julafton.

Jag bestämde mig snabbt för att inte delta. Inte läsa all skit folk skrev.

Jag tänkte att det var säkert del av avsikten; att jag skulle gå bananas och att det skulle bli debatt och att saken skulle bli belyst.

Alltså deltog jag inte. Jag drog ner rullgardinen.

Sorry down there in the pit, I am not going to throw you any meat!

Men jag visste ju vad som pågick. Hela hösten hade jag huvudvärk. Och nu till det verkligt problematiska. Jag började hata hästfolk.

Verkligen hata. Jag visste inte vem jag kunde lita på. Jag ville inte se en jävel, ville inte ens köra Saga på träningar.

Jag började fantisera om ett liv utan hästar. Jag tyckte verkligen under denna tid att hästfolk var sjuka i huvudet.

Drevet började lokalt i vår kommun. En handfull typer med bristfälliga liv som redan innan hade något emot mig ägnade en god del av sin tid åt att sätta dit oss.

Påståendena som gick runt innehöll redan från allra första början fel. Men när folk har bestämt sig så har de. Några ordnade en kampanj som gick ut på att anmäla mig och Saga.

I början försökte vi försvara oss i de här lokala facebookgrupperna, men det var lönlöst. Till slut gick jag ur varenda en.

Saga, 18 år, ringde upp en del av de som hoppade på oss och försökte prata vett med dem. Hon var så klok och modig och hade bättre reda på sig i det här än vad jag hade.

Men även det var lönlöst.

Deras kampanj lyckades.

“Det kanske inte ens blir något ärende” sa Andrea Barth på SvRf till mig på telefon. “Men det är så många som ringt att vi blir tvungna att ta upp det”.

Sedan råkade en av mina värsta fiender på förbundet bli handläggare av ärendet. Han försökte vara proffsig, men jag är säker på att han gned sina små händer i belåtenhet. Säkert dreglade han över tangentbordet också.

Ankdammen, ni vet. Alltid samma människor, överallt. Var man än går trampar man i ankbajs.

Vi fick tankar på om Saga verkligen måste tävla för Sverige, om nu inte Sverige vill ha oss. Kunde hon tävla för Finland kanske? Hennes pappa är finsk medborgare.

Ja många tankar hade vi, och de sträckte långt bortom den lilla hålan vi bor i, och även utanför landets gränser.

Den svenska hästluften var tung att andas.

Det lokala drevet var helt sjukt, det har de räckt till många förtalscase om jag bara hade orkat, och en gång var jag nära att nita en person när jag såg henne på mataffären. Hon som startat alltihopa.

Det är inte härligt att plötsligt stå i grönsaksdisken bredvid en person som gjort allt hon kan för att förstöra ditt liv.

Känslan när jag såg henne var ungefär som att ha fått syn på sin dotters våldtäktsman. Ja. så kändes det.

Du din jävel, liksom.

Jag nitade henne inte, för jag vill ju inte åka dit för misshandel.

Men jag gick fram, spände ögonen i henne, tryckte upp henne i en hylla och väste några ord.

Det är tre personer i hela världen som vet hur det egentligen var med vår sak, och det är varken DIN, hästkärringarna i grannskapet eller nätpöbeln.

Den här tiden lyssnade vi på Håkan Hellström i bilen. Texten till “Din tid kommer” lärde jag mig utantill.

Jag drog mig undan men fick ändå inte vara ifred.

Folk skapade falska facebook-konton enbart för att kunna skriva till mig anonymt.

Jag bad dem dra. Jag pratar inte med folk som inte vågar säga vad de heter. Jag fick blocka en del följarlösa konton på Insta också.

Jag började hata “folk”, och den känslan sitter tyvärr fortfarande i lite.

Nu till det positiva. Tävlingsfolket.

De var bara bäst i det här!

De stöttade oss (liksom vänner och många läsare också).

Jag har inte känt från en enda person i den riktiga tävlingsvärlden att de dömde oss eller såg ner på oss för detta. Inte någon som vi träffat iallafall.

Flera ringde . “Ingen hade gjort på nåt annat sätt” sa de.

När Saga började tävla igen var det INGEN som tittade snett på oss. I den världen var det som att inget hade hänt.

“Hej, hur mår ni, kul att se er!” Kram, kram.

Drevet är bara ett sudd nu, och jag läste så lite som möjligt, men jag minns en kommentar som någon kvinna skrev någonstans. Den riktade sig mot Saga och kvinnan tyckte straffet var för kort.

“Hoppas de blir riktigt utstirrade när de kommer ut på tävlingar igen”.

Det blev vi inte.

Ingen stirrade på oss. Ingen tog upp det med oss. Ingen behandlade oss annorlunda.

Straffet pågick helt enkelt till 100% på nätet, och kändes inte alls av när man träffade folk i verkligheten.

Sjukt, eller hur?

Jag har tänkt på vad jag lärde mig.

Jag lärde mig egentligen bara tre saker. Folk är vidriga, vi är inte “lika inför lagen” i ridsporten och det är farligt att göra rätt.

Vi tog prover, hur många gör det?

Men om jag INTE hade ringt veterinär det första jag gjorde.

Om jag istället hade gjort det som antagligen nio av tio gör när de får ett dött föl, nämligen grävt ner det och torkat tårarna och försökt gå vidare bara.

Om jag hade gjort så som de flesta gör.

Då hade inget av detta hänt.

Det är också en sak i det hela att smälta.

———————————

Ja, så var det alltså att var avstängd.

Nätet och hästfolket är det verkliga straffet. Det innebär också att straffet aldrig upphör. Straffen är inte längre tidsbestämda, de pågår i all evighet.

Det borde vägas in av SvRf och DIN att straffen idag i och med sociala medier i praktiken är skyhögt hårdare än de var innan sociala medier fanns.

Med tanke på att barn och ungdomar ibland är inblandade bör detta tas på största allvar.

Håkan Hellströms låt “Pärlor” beskriver hur jag kände när folk var som vidrigast:

————————————

Om du går i mörker och det regnar stenar
Om inte ett enda modershjärta slår för dig – gå syster, gå bror
Det är så dom gör pärlor

Och från golgator hala av spottloskor
En vulkan bland tändstickor
Det är så dom gör pärlor

En del änglar bär svart, flyger med brutna vingar
Tusen David mot en Goliat, så oönskad så stor
Det är så dom gör pärlor

Om du inte orkar, låt mig bära
För när du startat kommer du aldrig vila
En häst som aldrig fångats in, spring i en svärm av kulor
Det är så dom gör pärlor!

——————————-

Tack till er som stöttade, ringde och skickade fina meddelanden när det här pågick. Både vänner och människor jag inte känner.

Med detta sagt lämnar jag det här på många sätt väldigt mörka decenniet bakom mig. Jag är sliten. Betalningstrött, servicetrött, arbetstrött.

Trött på att vara stark.

Men jag ska försöka fortsätta stötta min dotter som trots allt verkligen vill fortsätta.

Hon vill inget hellre än att rida och tävla.

Med hopp om ljusare tider på alla sätt önskar jag en God Jul.

———————

Köp spånpellets enkelt här:

Kommentarer