Om ponnyföräldrars vidrighet.
De senaste dagarna har det skrivits en del om en ponnymamma som blev avstängd för att ha skrikit åt sin sjuåriga dotter över staketet när hon tävlade.
Stackars barn.
Man har sett de där gaphalsarna. Det är den sortens mammor och pappor som ger ponnyföräldrar dåligt rykte.
Jag skulle vilja säga att på lägre nivåer är nästan alla ponnyföräldrar snälla, rara, balanserade och vänliga människor.
Det är rötäggen som utmärker sig, som alltid.
Annars är det nog i takt med att barnen kommer längre som en del ponnyföräldrar blir hemska.
Jag har träffat dem och blivit uppringd av dem och fått mejl från dem. I ett av mina jobb har jag blivit utskälld av föräldrar som försökt få sina barn till final fast ungarna inte varit kvalade. I Sagas tävlande har jag varit med om mammor som gått bakom kulisserna och blängt och inte hälsat och som lagt krokben för andras barn.
På lägre nivåer har man mest bara kul, men när det står om landslagsplatser är stämningen inte längre lika avslappnad. De kan låtsas vara vänner, men i hemlighet drar de en suck av lättnad när ditt barn river hinder. I hemlighet jublar de tyst inombords när ditt barn får dåliga dressyrprocent.
De här föräldrarna har bättre koll på ditt barns tävlingsresultat än vad du har själv.
Och ja, det är vidrigt.
I eliten är det fler av den sortens föräldrar som inte kan skilja på sig själva och sitt barn, den sorten som gör sina barn till sitt hela liv och som gör vad som helst för att få se dem stå på en prispall. Även om det innebär att gå sabotera och gå över lik.
Vidrigt.
Men vidrigheten finns sällan där från början. Det är något som kommer med tävlandet och engagemanget.
Min teori är att vidrigheten växer fram ur det mycket stora åtagande som krävs av föräldrar som åker runt med ponny.
Någonstans längs resan måste man bestämma sig: ska vi hålla det på lite lagom nivå eller ska vi elitsatsa? Och om svaret på frågan är ja, vi elitsatsar, då kommer man lägga hela sin fritid och massor av pengar på barnets tävlande.
Man kanske till och med belånar huset för att ha råd.
När all ledig tid plötsligt handlar om ditt barns sport, och du försakar massor. Då krävs det av dig, att antingen går du helt upp i det, eller så kan du lika gärna skita i det.
Där någonstans blir det svårt för en del att bibehålla distansen. Där någonstans är risken stor att engagemanget spiller över i överengagemang.
Där någonstans finns risken att även du börjar kolla på vad de andra barnen har för resultat egentligen, där någon stans riskerar du att plötsligt förvandlas till en rabiat försvarsadvokat för ditt barn.
För det är ju din familj, dina pengar och din tid det handlar om. Du har inte tid med något annat, det blir ditt liv.
Jag ska erkänna att vi många gånger har varit irriterade på varandra inom familjen på tävling. Att vara ute och tävla med häst eller ponny innebär påfrestande situationer många gånger.
Men. MEN. Hur det än är, är det aldrig, ALDRIG berättigat att du står och gastar över staketet. Eller ger dig på funktionärer som står där i ur och skur för att ditt barn ska få tävla, eller skäller på domare.
Eller skäller på någon annans barn.
Aldrig.
Det har vi faktiskt aldrig gjort.
Det gäller att kunna skilja på sig själv och barnet. Man måste inse att det är barnet som tävlar, inte man själv.
/Ulrika