Om fenomenet LAWFARE och hur det används för att få tyst på oss.

Med tanke på den turbulens vi återigen upplever i hästsporten vill jag ta upp en sak.

”Varför anmäler man inte?”

”Varför namnger ni inte?!

Häng ut den jävlen!”

När det gäller att anmäla är det inte alltid så jäkla lätt. Det är som att skrika åt någon som blev våldtagen: varför sprang du inte raka vägen till polisen!?

Ehhh… kanske för att jag var chockad, knappt förstod vad som hänt, var förvirrad, behövde smälta…För att jag inte har bevis och ingen kommer tro mig och sen kommer alla frysa ut mig och hela min värld rasar.

I fall av djurmisshandel kanske man är 19 år och har sitt första jobb på en gård nånstans på landet där det inte finns så många andra, man är rädd att få sparken och bli utstött för evigt i branschen eller kanske bara är allmänt konflikträdd.

Man kanske inte heller har en aning om vem man anmäler till eller hur man gör.

Det kan tyckas fegt, men jag har faktiskt viss förståelse.

Men om vi först tar det här med namngivning.

Jag förstår frustrationen, men att namnge en person som inte är dömd för något är förtal och det kan inte tidningar eller skribenter som jag hålla på med.

Det kan i vårt land till och med vara förtal om man säger sånt som är sant.

Eller pratar illa om en person efter avtjänat straff. Mer om detta längre ner.

Visst, jag kan tänka att det finns värre saker än att få en förtalsdom, men handen på hjärtat, hur många av er själva vill sitta hos polisen och bli förhörda?

Jag har gjort det, det tar ganska mycket kraft och energi.

Iallfall. Här tänkte jag ta upp en sak som växer och som är oroande och obehaglig, och som används på bred front i ridsporten.

Det kallas lawfare och innebär att man försöker tysta debatter och meningsmotståndare genom att anmäla minsta sak som förtal.

Jag har själv blivit anmäld ett otal gånger och alla gånger som jag känner till (utom en) har det varit män på området sexuella övergrepp i ridsporten som anmält mig.

Iallafall.

Efter metoo upptäckte åklagare och försvarsadvokater något som de drar nytta av, men som jag skulle vilja kalla en svaghet eller ett kryphål i den svenska förtalslagstiftningen.

Det gäller tre saker:

* Det faktum att man inte behöver namnge någon för att det ska kunna räknas som förtal. Det räcker med att ett antal personer förstår vem det kan handla om.

* Att det inte är sanningen utan avsikten med det sagda som räknas.

* Att man inte får tala i negativa ordalag ens om en dömd person, efter avtjänat straff.

I de flesta länder är det sanningshalten som avgör (och så tycker jag det borde vara personligen).

Det vill säga är någon en pedofil så är det inte förtal att säga att han är pedofil.

Men i Sverige kan det vara förtal att kalla en spade för spade, om spaden ifråga tar illa upp.

Det är alltså avsikten med det skrivna eller sagda som beaktas i Sverige.

Och det öppnar upp fältet för tolkningar.

För mig är avsikten kanske bara att lufta oro, diskutera en sak för att komma framåt med en fråga eller ett problem.

Men för personen som anser sig utpekad kan min avsikt verka som att jag vill störta just honom i fördärvet.

Det är vad jag sett mest män som håller på så här.

De senaste åren har de lättkränktas advokater börjat agera krigare på ett mer offensivt sätt.

De skriver brev, kontaktar folk, redaktioner och enskilda skribenter på olika sätt. Mejl, sociala medier.

Skrämmer folk helt enkelt.

Jag har också varit med om det. Men jag är inte så lättskrämd så jag gav den förbannade advokaten en jäkla dust.

Är det här ett problem?

Ja det är det, i allra högsta grad.

Det fria ordet och rätten att få diskutera är själva grundbulten i en fungerande demokrati.

Det är faktiskt en grundlagsskyddad rättighet. När man inte utan stora risker kan göra det längre, då är demokratin hotad.

Ett slitet uttryck, men viktigt.

Nå.

Att nämna någon i sin yrkesroll är till exempel mindre riskfyllt ur förtalssynpunkt än att nämna någon som privat person.

Att diskutera företag, deras chefer, affärer och uppgörelser är till exempel inte förtal.

Det vi skulle kunna hävda är att toppryttarna är företagare, att man måste få diskutera dem som sådana och som de förebilder de borde vara.

Som det är nu har de som ägnar sig åt lawfare motat tillbaka tidningarna och tvingat dem att sänka ribban.

Tidningar har inte råd med hur många prickar och stämningar som helst.

Men det är dags att ta krafttag åt andra hållet nu.

Exakt hur det ska göras är svårt att säga, men vi måste hitta en väg att slå tillbaka mot rättshaveristerna och deras juridiska krigare som ägnar sig åt lawfare.