Nej Fredrik, eliten kommer aldrig ”leda debatten”. De kan bara bemöta den, och göra så gott de kan.

Bläddrar i nya Ridsport och kommer till gästkrönikan, som oftast brukar vara läsvärd, vare sig man håller med eller inte.

Där får framstående personer inom sporten eller näringen chans att säga något de vill föra fram.

Ibland är det någon som säger något spännande, ibland är det någon som önskar att saker bara kunde få fortsätta var som de alltid har varit.

Den här veckan är det Fredrik Jönsson, hoppryttaren som skördade stora framgångar i landslaget för några år sedan med Cold Play.

Fredrik är oroad över djurrättsaktivisternas påverkan på debatten om hästsport.

Med all rätt. Jag är också oroad. Över deras ensidighet.

Det är stört omöjligt att förklara för en djurrättsaktivist att vissa hästar älskar att jobba, blir glada när transporten eller lastbilen körs fram, gillar att tävla.

Det går i inte in i huvudet på dem, för det finns inte i deras föreställningsvärld att det kan vara så.

Ändå ÄR det så när det gäller de bästa tävlingshästarna.

Alla som tävlat någon längre tid och upp i klasserna vet det.

Vi har ägt några riktiga tävlingshästar i familjen, min dotter har tävlat dem, jag har ridit dem också.

Jag har också haft ett par hästar som inte var så arbetsglada, så jag vet skillnaden.

Just nu har jag Sagas tävlingshäst NuEller Aldrie som med spetsade öron lekte sig igenom alla terrängbanor upp till och med fyrstjärnigt som min tanthäst.

Det är lite synd att jag inte själv är kapabel att njuta av alla hennes tolv växlar, men just nu är hon dräktig, så lite lagom tantridning duger nog fint för tillfället.

Min egen favorithäst genom tiderna, en egen uppfödning, var en energisk arbetsmyra som tyckte allt var kul.

Dressyr var kul. Hoppning var jättekul. Terräng var helt galet roligt, enligt den hästen.

Jäklar vad mycket kul vi hade íhop, hon och jag!

– Men det kan inte du avgöra, säger djurrättsaktivisterna.

Om min häst tycker något är roligt alltså.

Mitt blodtryck stiger lite bara jag tänker på alla de diskussionerna.

Jag har haft den konversationen många gånger, och varje gång slår jag pannan i en stenvägg.

Om inte jag som fött upp, lever med och rider min egen häst kan avgöra vad den tycker om, hur kan då DU avgöra det, brukar jag svara.

Men jag vet att det inte är lönt och samtalen leder aldrig till något annat än frustration.

Jag kan bara beklaga att många aldrig fått uppleva arbetsglada, entusiatiska hästar, aldrig känt den där magin.

Det där ”jaa jaa, jaa, nu kör vi, vad kul vi har, vart ska vi?”

Iallfall.

Fredrik Jönssons inställning är att eliten måste ”leda debatten”.

”Vi kan säkert göra bättre för att utveckla spännande sport hand i hand med djuriska värderingar. Men vi får inte glömma att det är vi som besitter kunskap och erfarenhet. Vi måste leda denna debatt!” avslutar han krönikan.

Och det är där han tar fel.

För eliten driver inte debatten, de har ingen anledning.

Det är djurrättsaktivisterna som gör det.

Vi är i händerna på dem. Hästsporten är under hårdbevakning, och har varit länge.

Det är bra om eliten ”har argumenten” klara som Fredrik uttrycker det.

Men det är inte vi själva som rider eller de som är i toppen i sporten som kommer avgöra sportens vara eller inte vara i framtiden.

Det kommer omvärlden att göra.

Det är djurättsaktivisterna som kommer leda debatten, starta diskussioner, driva på.

Och omvärlden kommer att se och läsa vad de lyfter fram.

Det enda hästvärlden kan göra är att bemöta detta och ständigt jobba på bättre riding, bättre hästhållning.

Eliminera våld och tvång.

Och jag ser tecken som inger hopp.

Många ryttare i den yngre generationen rider fantastiskt mjukt och fint, på hästar som utstrålar harmoni och glädje.

En del äldre också, som Peder tex.

Det är bra om eliten lyfter lite på locket på sin ostkupa och tar in världen.

Lämnar bubblan ibland.

För vad man än tycker om sina motståndare måste man inse att folk har mer anledning att lyssna på dem, egentligen.

Rideliten är en liten, liten klick i en stor, stor värld.

Om världen på allvar och på bred front skulle vända sig emot tävling med hästar som företeelse skulle vi inte ha en chans.

Hur mycket kunskaper som än kan läggas fram.

Jag uppskattar att någon ur eliten vidrör saken, verkligen.

Men ”vi måste leda debatten” visar att man inte förstår spelet.

Rider vi på hästar om 100 år?

Jag vet inte.

Men jag hoppas verkligen att mina barnbarn och barnbarnsbarn ska få göra det.

Hitta mig gärna på Instagram: @ponnymammans.se