När stålvilja gifter sig med sann talang. Hatten av för vårt hopplandslag.
Svenska hopplandslaget tilldelades bragdguldet.
Alla som ridit på mer än turridningsnivå förstår genast vilket arbete som ligger bakom.
Svensk hoppsport är inne i en guldålder vi kanske aldrig får se maken till igen.
Men knappt har nyheten nått ut i media förrän Per-Erik i Bagarmossen, Nisse i Tierp och Margareta i Jordbro ska spy ut sin avsky.
Ni vet hur det låter.
”Hästsport är ingen sport”, och om det är en sport är det en snobbsport som inte kräver minsta ansträngning, bara en fet plånbok.
”Är det kaninhoppning och agility som ska vinna bragdguldet nästa gång?”
”Priset är inte värt nåt längre” och så vidare.
Det är svårt att förklara för Per-Erik, Nisse och Margareta hur svårt det är att rida, och hur sårbar ridningen är som materialsport.
Till skillnad från en båt eller motorcykel kräver hästar en finkalibrerad kemi med sin ryttare, det handlar om ordlös kommunikation mellan två levande varelser, och hästar kan när som helst bli skadade.
Varje gång en häst blir allvarligt skadad går år av arbete i stöpet.
Visst, jag också tänkt att pengarna betyder för mycket.
När rikemansfamiljen X skickar sin femte, sjätte, sjunde unge till EM blir det tydligt att det inte räcker med talang, kortsiktigt är det viktigt att kunna handla dyra hästar och köpa rätt träning.
Och även långsiktigt behövs pengarna -för eftersom hästar är ett ”material” som åldras och förr eller senare måste tas ur bruk kommer en lång ryttarkarriär att kräva många bra hästar.
Pengarna behövs -men om de andra bitarna i det hela är för svaga kommer du förr eller senare ändå stå inför en tegelmur.
Pengar tar dig en bit -men någonstans tar det stopp även för pengarna.
Någonstans måste pengar gifta sig med sann talang, som i sin tur är gift med en extrem vilja, och det är det som har skett i vårt hopplandslag.
Det här vet alla hästägare som är ute och scoutar efter rätt ryttare till sina hästar.
De vill inte ha den ryttaren, eller den ryttaren, de vill ha DEN ryttaren.
Det vi vet i ridsporten -och som är svårt att förklara för människor utanför den- är att det är långt fler komponenter inblandade än bara pengar.
Titta på de som rider i den riktiga toppen.
De är inte rika snorungar, de är viljestarka hårdjobbare.
De är medelålders.
De har slitit i årtionden.
Filat på sin talang och byggt upp ett osviklig känsla för hästar, en kunskapsbank som lotsar dem rätt i valet av hästar, träning och allt som hör till.
De har hittat rätt hästar (bara det är en konst), tränat dem i åratal, tävlat upp dem, pensionerat dem när det blivit dags -men också förlorat många hästar i förtid.
De har haft upp- och nergångar, tidvis varit helt borta ur listorna. Det var ju ganska många år man undrade ”var är Malin Baryard”?
De är slitvargar, och det är bara slitvargar som kan komma någon vart på riktigt i vår sport.
För mig är DET lika mycket bragd.
Den där ohyggliga, oförstörbara kämpaglöden, stålviljan som de där tre bär på.
När jag ser OS-elden tänker jag på den. På stålviljan som ligger bakom varje stor idrottsprestation.
Men medan andra idrottskarriärer är korta, många tar slut innan trettio, krävs det i ridsporten att du har den där glöden intakt långt upp i medelåldern.
Där har vi det.
Vi får helt enkelt leva med att vi aldrig kan förklara för Per-Erik, Nisse och Margareta.
Förbundskapten Anckarkrona är en trollkarl, vi får inte glömma hans bit i det här.
Men sist och slutligen…
Störst av alla är Peder.
