Hästar kan visst uppskatta träning och tävling. Din uppfattning är inte nödvändigtvis mer rätt än någon annans.

Jag var redan tidigt ute och larmade om att om vi inte gör något åt vissa delar av sporten så kommer den på sikt att avlegtimieras, inte av oss själva som rider utan av samhället.

Det skrev jag om flera år innan Helgstrandskandalen.

Debatten har varit högst nödvändig och jag är glad att den inte dött av denna gång.

Dock blir jag ibland nedslagen av hur långt ifrån varandra alla står.

Hur vi även inom hästvärlden har totalt olika perspektiv på hästar.

När jag lyssnade på Filosofiska rummets avsnitt ”Är det försvarbart att tävla med hästar” (P1) där två filosofer och en etolog (Jonna Bornemark, Petra Andersson och Anna Lundberg) diskuterar hästsporten höll jag visserligen med om mycket, men jag fick också domedagskänslor.

Att är det så här vi ska se på hästar, ja då kan vi lägga ner. Nu.

Jag försökte formulera några av mina tankar i en krönika i Ridsport som publicerades i fredags kväll.

Men det är svårt att bilda ett resonemang på 2300 tecken, därför utvecklar jag lite här.

I radioprogrammet fastslår två av de tre som pratar att det inte är försvarbart att tävla med hästar.

Framför allt är det etologen Anna Lundbergs resonemang jag reagerar på.

Hon säger att vi kan inte veta om hästar mår bra i det vi gör med dem, därför måste vi utgå från motsatsen.

Men vad kan vi då göra med dem? Om vi ska utgå från att de mår dåligt? Inget blir väl en logisk slutsats.

Utgångspunkten är att vi utsätter hästarna för varierande grader av obehag.

Ja, ingen levande varelse kan gå igenom en enda dag helt utan lite obehag.

Just idag upplever mina hästar obehag av värme och mygg, jag försöker lindra det för dem men jag kan inte helt ta bort det.

Vad är det med just hästar som gör att vi inte kan förstå dem?

Alla vet när deras hund är glad eller vad deras katt tycker om.

Men med hästar kan vi absolut inte veta, påstår vi det får vi höra att det bara är vad vi vill tro.

Att vi inbillar oss.

Vissa människor tycks ha bestämt sig för att:

1. Hästar lider av allt vi gör med dem utom möjligen klickertränig med morötter.

2. Hästar kan inte gilla att träna, det är bara vi som misstolkar för vi vill att det ska vara så.

3. Hästar som visar arbetsglädje är egentligen bara stressade.

När jag rider ut på vårt fält och jag känner energin bubbla i hästens kropp och låter henne sträcka ut i galopp med spetsade öron är det alltså bara stress.

När jag närmar mig ett hinder och hästen suger mot det och fokuserar är det bara stress.

När hästen lystrar och tittar mot transporten och själv går in i den är det bara stress.

Stackarn, vad har vi gjort för fruktansvärt med den för att den själv ska gå in i transporten och ställer sig på plats och börjar mumsa hö?

När vår häst börjar studsa av energi när vi kommer till en terrängbana och börjar söka hinder är det bara stress.

Okej, ni fattar att jag är kritisk till det här synsättet.

Tävling är för samma falang någon sorts egoistisk ondska.

Hästen vill inte tävla, det är människorna som vill det, är parollen.

Alltså, det är väl klart som fan att det är vi människor som vill tävla!

Hästarna fattar inte att det handlar om att komma etta, tvåa eller trea.

Men -att det är vi som vill det betyder inte att det måste vara fel att tävla.

Eller att hästarna måte hata det.

Hästar tävlar själva i lek, hingstar leker kamplekar till exempel. På ett annat sätt, javisst men tävlingsinstinkten finns även i dem.

Jag tycker att det är att ha ett en smalt och onyanserat synsätt att förutsätta att hästar inte kan ha roligt med oss människor och det vi hittar på med dem.

Det kan inte vara så att det är de som projicerar? JAG är inte så intresserad av att tävla, därför förutsätter jag att hästar avskyr det och vill avskaffa det.

Jag har två helt olika hästar. Den ena har en fysisk begränsing och han är följaktligen inte så arbetsglad.

Han ville aldrig tävla -och slipper det. Det är inte roligt att tävla en häst som inte vill och det går bara dåligt. Det enda rätta är att låta en sån häst slippa.

Den andra hästen, en gammal elithäst i fälttävlan, är ambitiös, enormt kraftfull, gillar när det händer något och älskar speciellt vissa moment och varianter av arbete.

Men i vissa människors ögon är dessa två hästar exakt likadana. Bara hästar som bara vill äta gräs och klia manke, inget annat. Och mina erfarenheter av mina två väldigt olika hästar är värda noll och intet.

En sak som inte alls tas upp i radioprogrammet är avelns betydelse.

Alla vet att hunden har sitt ursprung i vargen, men det är inte vargar vi går omkring med i koppel idag.

Det är stora skillnader mellan hästar, beroende på vad de är avlade för.

Jag som har viss erfarenhet av engelska fullblod älskar denna ras för den lätthet och energi som man känner när man rider dem, för hur de äskar att springa fort, för deras kämpaglöd och framåtanda.

Det där är framavlat.

Men för hästar-hatar-allt-vi-gör- och anti-tävlingsivrarna är fullbloden inte annorlunda än fjordingar eller gotlandsruss.

I början av allt det här var det några ur elitskiktet eller strax under som idiotförklarade alla som inte ridit på hög nivå och kallade dem ”lilla Lisa” och raljerade.

Det var inte trevligt av dem.

Idag är det den andra änden av spektrat som idiotförklarar eliten och helt avfärdar dem, deras erfarenheter och kunskaper, den fingertoppskänsla för sina hästar som de faktiskt har.

Det är anti-tävlings-falangen som nu hörs mest och deras sanning som riskerar att bli cementerad.

Nå. Sanningen, om det finns någon, brukar för det mesta befinna sig någonstans mellan extremerna.

Min sanning är att hästar är olika. Att de är invidider och det är vår uppgift att avgöra vad de passar för och hitta vad de gillar att göra.

Det finns massor att göra för att förbättra hästsporten, jag kan inte gå in på allt här för då blir den här texten en kilometer lång men för att nämna ett konkret exempel tycker jag att dressyren kan börja med att ta bort kandartvånget.

Bild på våra hundar, en belgisk vallhund och en korsning belgisk vallhund/border collie.

Krävande hundar som älskar att jobba och som inte passar alla, precis som inte alla hästar passar alla.

´