Föräldrar -vår tids mest tillåtna hatobjekt.

Överallt kan vi läsa dem: krönika efter krönika om hur usla dagens föräldrar är.

Vi är lata och bortskämda, vi tänker bara på oss själva, vi är för lite med våra barn, vi är för mycket med våra barn, allt medan vi glor i våra mobiler hela tiden.

Och när vi är på mobilerna tas det för givet att vi slösurfar, inte till exempel läser information från skolan, svarar på mejl eller sköter familjelogistik via sms.

“Föräldrarollen är under attack” var en uppfriskande rubrik någonstans nyligen. Det behövs moteld mot denna hetsjakt på föräldrar.

Jag håller visserligen med om en del av kritiken. Jag tycker att det servas för mycket till exempel.

Och jag har själv gjort mig skyldig till såna där inlägg, till exempel då jag för 2,5 år sedan, då jag skrev inlägget ”Låt barnen mocka själva”.

Det är mitt kanske mest lästa någonsin och delas då och då på nytt. Fick syn på det på Facebook för ett par veckor sedan och gick in och läste det igen för att se om jag fortfarande tycker så, och jo, det gör jag.

Jag står absolut för det ännu.

Att föräldrar började mocka åt barnen beror nog mest på att föräldrar började vara med i stallen, en följd av den nu ganska mångåriga trenden att man ska umgås så mycket man bara kan med sina barn.

Alla familjer har sitt pussel att få ihop. Det inlägget var en reflektion över stora förändringar i föräldrarollen som jag funderar en massa på.

Dagens mantra lyder:

VARA MED BARNEN!

Man ska vara med barnen varenda ledig minut. För snart är det för sent! Allt är snart för sent! Jorden går under och allt är elände i världen, var med dina barn för snart är det för seeent!!

Det är en dödsångest i botten av det där.

Hela debatten om föräldrar är så djupt skuld- och ångestladdad. Äldre generationer skuldbelägger yngre “på min tid orkade vi minsann” och ”på min tid hade vi i minsann inte det och det”.

Och yngre skuldbelägger varandra med att tävla om vem som hämtar tidigast på dagis och genom att visa upp hur mycket man ÄR MED SINA BARN!

Den som är mest med sina barn vinner!

Den som inte vill vara med sina barn varenda sekund är en usel, lågt stående varelse som inte borde ha barn!

Samtidigt hörs andra röster om att man måste ta sig egentid annars går man under. Hur som helst blir nog de flesta jättepåverkade av dessa debatter och allt som står i föräldratidningar.

Alltså hjälp! Varför håller vi på och bråkar så mycket om det här? Har någon tidigare generation med föräldrar engagerat sig så mycket i sina barn som dagens?

För 40 år sedan hade folk barn, men man gjorde inte barnen till hela livsprojekt som idag.

Jag fattar verkligen inte det här snacket om att föräldrar inte umgås med sina barn, det är ju nästan det enda folk gör?

Förutom jobbar, då.

Läste en rapport som slog fast att svenska föräldrar jobbar cirka tio timmar mer i veckan än de gjorde på 70-och 80-talet.

Ändå umgås de mer med sina barn än vad folk gjorde på 70- och 80-talen.

Pressen på arbetsplatserna har ökat hiskligt också. Jag gick själv ut i arbetslivet på 80-talet och har upplevt upptrappningen. Läs här om hur lärarnas arbetsbörda ökats på genom åren.

Dagens föräldrar är också historiskt sett unikt ensamma i sitt föräldraskap. I det gamla jordbrukssamhället levde man i en sorts storfamilj. Det fanns fler vuxna än föräldrarna på gårdarna och de gamla hjälpte till att fostra och se efter barnen.

Det är idag ett helt oerhört fokus på föräldrar. Men jag tror att barn påverkas av väldigt mycket annat än föräldrar.

Varifrån kommer pressen på föräldrar idag? Det här är min egen högst personliga teori:

* För mycket förvärvsarbete rent tidsmässigt.

* Ständigt ökande press att uträtta mycket på kort tid.

* Skolan kräver mer. Föräldrar ska gå mattekurs på kvällarna och utvecklingssamtalen är längre och fler än gamla tiders kvartssamtal.

* Föräldrar servar barn väldigt mycket.

* En massa uppgifter och plikter har tillkommit utan att något tagits bort, som källsortering, att välja telefon- och elabbonnemang, tvingas använda ny teknik som utvecklas i rasande fart (själv bråkar jag med min swish-app just nu), förväntan att själv ta ansvar för saker som den eventuella pensionen.

* Social press på att ha ett perfekt familjeliv med semestrar, vänner och och en aktiv fritid.

* En förväntan att ta ansvar för att allt vi köper och äter är miljövänligt och giftfritt och att inget djurplågeri eller barnarbete ligger bakom.

* Alla är tillgängliga jämt.

* Vi måste skydda våra barn från faror på nätet och sätta gränser för nätanvändning vilket är ohyggligt svårt.

* Press vi lägger på oss själva att utveckla oss, träna och vara friska och snygga.

* Man vill utnyttja all tid, som tex att studera när man är föräldraledig istället för att vara just föräldraledig.

* Hela samhället är besatt av tävling. Det tävlas på tv och på jobbet och så ska man tävla med sig själv om hur man ständigt ska förbättra sig på alla håll och kanter.

Ja, listan kan göras ännu längre, men det var vad jag kom på just nu.

Vad folk skulle behöva är att bara ligga och slappa ibland . Ha rejält jävla tråkigt, kanske. Men vem ligger och slappar idag, vem har tråkigt? Gör någon det tycker man att de är hopplöst slöa och lata. Och misslyckade.

Men det är inte latmaskarna som går in i väggen, som en psykolog så klokt sa.

Som ponny- eller hästförälder behöver man -vare sig man hjäper till att mocka eller inte- knappast oroa sig för att man inte umgås tillräckligt med sina barn.

Men något är fundamentalt fel i vårt komplexa samhälle. Försäljningen av bettskenor har ökat med 27% på sex år.

Stressen tar kol på folk, och vi måste få ett slut på det. Jag vet inte hur, men något måste förändras. Och det måste sluta hackas på föräldrar, en grupp som jobbar hårdare och försöker mer än någonsin i modern tid.

Tyvärr är en av många konsekvenser av våra överaktiva, stressiga liv att idrottsföreningarna får allt svårare att få folk att engagera sig ideellt. Det är mycket allvarligt, för hela Sveriges idrottsrörelse bygger på ideella krafter.

Mer om det i ett kommande inlägg.