Ett år sedan dammluckan öppnades. Och kampen går vidare!

Ett år sedan dammluckan öppnades. Och kampen går vidare!

Posted by Ulrika in Okategoriserade 15 feb 2018

Idag har det gått ett år sedan jag la ut ett blogginlägg som satte fart på saker.

Det där inlägget var långt ifrån mitt första på ämnet, men det var det som slog upp dörren för verkliga samtal om saken.

Inte minst eftersom eftersom förbundet tvingades att agera.

Jag hade ordentligt på fötterna,
annars hade jag aldrig gjort det. I åratal hade jag hört talas om “Pelle”, vars faiblesse för yngre tonårsflickor var välkänd, och nu hade jag intervjuat flera av hans offer och sett tekniska bevis i form av skärmdumpar.

Jag insåg inte riktigt då när jag la ut det där vad som skulle hända. Jag ångrar verkligen ingenting, och halvåret som följde blev en kurs i psykologi.

Med början under 2016 hade jag minst ett tiotal gånger skrivit om sexuella övergrepp i ridsporten när inlägget om “Pelle” las ut.

Ett av de tidigare inläggen var det här inlägget där jag beskriver en familjs helvete på en ridskola nära mig utanför Stockholm.

Då var jag lite rädd. Mannen i familjen är känd för sin våldsamhet, och jag spände faktiskt upp en kedja mellan två träd vid vår infart ifall det skulle komma en bil på natten.

Men det enda som hände var att jag själv till sist råkade köra in i den där kedjan, ha ha!

Ridpsortmedia hade inte gjort mycket
, och tyckte nu att jag var galen. Ett par reportrar jag var bekant med skrev det till mig. “Vad håller du på med, du kan råka illa ut!”

– Jaha men det här är ju viktigt, varför gör inte NI något? blev mitt svar till dem.

När inlägget om “Pelle” kom blev det ännu mer uppenbart hur lama ridsportmedia var, för de visste ju mycket väl om “Pelle” men ansåg sig inte kunna skriva om det.

Uppdrag Granskning
var desto modigare. De bjöd in mig till ett möte.

Alla journalister ser upp till Uppdrag Granskning. Alla journalister vill vara Uppdrag Granskning.

De ÄR de vassaste knivarna i journalistlådan, och de är nästan de enda idag som har tid och resurser att jobba grundligt.

Så för lilla mig, en obetald hästbloggare från en lerig liten gård,
var det en stor sak att få träffa dem.


De här två killarna hade bland annat kartlagt IS nätverk i Sverige.
På deras kontor satt enorma whiteboardtavlor med foton och pilar och hela IS-nätverket kvar uppe.

Haha! Och där var -haha- Ponnymammans inlägg uppe på deras stora skärm, där satt Saga på sin ponny på bilderna, IS-nätverket på andra väggen och jag tänkte, är det här en komisk dröm bara??

Iallafall. Uppdrag Granskning tänkte gå till botten med fallet “Pelle”.

Och nu, när förbundet faktiskt reagerade och det hände saker, skulle plötsligt all media skriva om de här sakerna. Ingen ville vara sist på bollen.

En massa saker luftades i riksmedia, skandaler inom andra sporter kom också upp.

Min egen tillvaro var helt uppäten av den här saken. I min inbox var det dagligen nya grejer om “Pelle”. Offer hörde av sig, deras föräldrar, andra som varit i hans närhet.

Hans anhängare hörde också av sig. Och förklarade för mig vilken ond människa jag var.

Men jag stod inte helt ensam i detta. Jag hade en diskussionsgrupp bestående av fyra personer på Facebook där vi stöttade varann, och inte minst de mig då, eftersom det var jag som var därute i hetluften.

Människor kramade spontant om mig på tävlingsplatser, men jag fick också svarta blickar av somliga. Andra var bara avvaktande.

Jag kände i luften att ingen var neutral till mig längre, och det var naturligtvis inte så angenämt.

Den 23 maj sändes så programmet “Ridtränaren”, gjort av Uppdrag Granskning men sänt som “Dold”.

Återigen sköljde floder av kärlek in från vissa håll, och isvindar från andra.

Sommaren som följde var konstig. En halvkänd hoppryttare förde en öppen hatkampanj mot mig på Facebook, när man kollade upp hans vänkrets kunde man ju ana vilka som låg bakom.

Han gick sen för långt i uselt beteende på en tävlingsplats och blev avstängd i sex månader. Bra jobbat, hörru…!

Jag hade lätt kunnat stämma honom för förtal, han är förresten redan fälld för förtal av en annan person, men jag orkar inte hålla på med sånt.

Andra hatkampanjer gick också igång, av andra skäl, drivna av personer jag aldrig hade trott kunde sjunka så lågt.

Jag fick rensa rejält bland mina “vänner” på Facebook.

Som lök på laxen åkte jag in på polisförhör. Det var ju lite lustigt att som 51-åring sitta hos polisen och bli förhörd. Men det lades ner sedan.


Så kom hösten och #metoo svepte över världen
och slog igenom stort i Sverige.

Jag trodde inte det var sant!!!

Ett år tidigare var ämnet SÅ tabu!

Nu var det fullständig islossning
och revolutionen var ett faktum! Äntligen! Tack vare sociala medier har kvinnor fått en röst som inte kan tystas!

En bit in i metoostormen bildades #visparkarbakut, som nu fortsätter arbetet med att bryta ner den kultur av sexism och tystnad kring den som härskat i vår sport alltid.

De hårresande berättelser som nu berättas där var för ett år sedan infrusna och gömda i de drabbades hjärtan, inlindade i en väv av skam och tystnad.

Jag vill idag ett år efter Pelle-inlägget gärna hylla de kvinnor som fick ta hårda personliga smällar långt innan metoo ens blev möjligt i hästsporten.

En okänd hjälte i rörelsen mot sexism och övergrepp som nu pågår i ridvärlden är den mamma som vågade konfrontera “Pelle” för flera år sedan.

Hon kastades ut från sin klubb, hennes stallplats sas upp och det kostade henne både socialt och ekonomiskt.

Det hon gjorde då var sjukt modigt. Om alla var som hon skulle problemet inte existera.

Hon är min Jeanne D´Arc.

Hon, och även Marianne Wittbom-Lilja,
som vågade ta tag i snuskgubbekulturen under sin tid som chef på Flyinge, de är mina hjältinnor.

Nu går vi vidare!

Låt inte kampen kallna!

Länk till inlägget som öppnade dammluckan.

Kommentarer från Facebook