En veterinärs försvarstal.
I debatten om djursjukvården har en uppfattning bildats att jag för kampanj mot veterinärerna.
Det är helt fel.
Min syn på veterinärer är att de är hjältar.
Branschen går åt ett beklagligt håll, men veterinärerna är hjältar som räddar det käraste vi har.
Och nog kan vi djurägare vara både jobbiga och orimliga.
Jag har en nära vän som är veterinär och som då och då berättat om hur det kan vara.
Om hur okända djurägare kommer upp och pratar om sina djur mitt i hens lunch och om hur hens kollega en gång hade en djurägare på sin balkong!
– Djurägaren fick inte tag i henne på jobbet och klättrade därför upp på hennes balkong för att få fråga om sin hund!
Om den ständiga rädslan att bli anmäld. För att man gör för mycket eller för lite, eller för att man gör fel.
Jag jobbar själv med att ta hand om andras djur. Tro mig, alla veterinärer, jag kan nog ana hur ni har det.
Förändringar i tiden har ritat om kartan:
* Djurägarna googlar på nätet och tar reda på mycket själva. Respekten för yrken med lång utbildning har sjunkit, vilket även läkare, lärare och många andra yrkeskårer känner av.
* Djursjukvården är mer avancerad, det går att göra mer och då vill många göra mer.
* Djurägare påverkas via tv-program och sociala medier att känna att de är dåliga människor om de inte gör “allt som går” för att rädda ett djur.
* Allt diskuteras i sociala medier.
* Det gamla bondförnuftet är borta, djur förmänskligas.
* Ett vinsttänk som genomsyrar hela samhället har nått djursjukvården.
Äldre veterinärer jobbar ofta bara på, är tillgängliga på telefon nästan när som helst och en del av dem går aldrig i pension. Jag anlitar själv ibland en veterinär som är över 80.
De yngre däremot har större krav på reglerad arbetstid men löper ändå stor risk att bli utbrända och deprimerade. Många slutar och byter yrke.
Jag undrar mycket över hur det kan vara sådan skillnad.
– De äldre fostrades inte in i rädslan att när som helst kunna bli anmälda, men det förbereds vi på redan i utbildningen idag, säger min unga veterinärvän.
“Veterinärhatet” är inget som uppstått nu.
– Neej, det har pågått länge! Det tog fart på allvar med trubbnosuppropet, hävdar min veterinärvän.
Du som är nyfiken på trubbnosuppropet kan läsa HÄR.
Hur som helst, att jobba som veterinär idag är att ständigt vara pressad från olika håll.
– Rädslan att bli anmäld är värst. Det har absolut påverkat min arbetsglädje, säger min kompis som alltså är en ung veterinär.
– Drömyrket har blivit ett mardrömsyrke, säger en annan.
I USA är självmord vanligt bland veterinärer.
Hur får vi en djursjukvård där personalen mår bra samtidigt som den ekonomiska bilden av att ha djur blir rimlig för vanligt folk?
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Här låter jag en veterinär som fått nog prata ut (inte samma som uttalar sig ovan, men också en ganska ung veterinär). Hoppas ni orkar läsa hennes berättelse om hur hon upplever sitt yrke och sin situation.
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
“Idag arbetar jag min sista dag på den smådjursklinik jag startade min veterinärkarriär på för 10 år sedan (ja, det är sant, jag börjar vara så gammal ). Jag har hunnit jobba på några andra kliniker också, men trivts allra bäst här. Härliga kollegor, lagom stort, mysig stad och väldigt många trevliga djurägare och djur, och jag är tacksam för den här tiden.
Nu blir det flytt, lite studier och dags att leta nya utmaningar.
Tyvärr är jag inte alls lockad att söka nytt jobb som klinikveterinär idag.
Som klinikveterinär nu är det (utöver höga krav på kompetens, kommunikation, att dra in pengar, tidvis stressigt, ibland oregelbundna arbetstider och för lite sömn och mat, risk för anmälan, samt inre egna prestationskrav som nog alltid funnits, i alla fall hos mig) i princip omöjligt att göra ”rätt”.
Jag som veterinär är alltid ansvarig för de prover och behandlingar jag gör eller låter bli att göra, även om jag inte får bestämma vad de olika alternativen kostar. Nu anklagas min kår för att gå i företagsledarnas ledband gällande dessa beslut. Varför skulle jag riskera en anmälan till ansvarsnämnden, och min legitimation, för att någon chef som inte är medicinskt kunnig skulle påstå att jag ska ta nåt visst prov eller göra nån viss behandling enbart för att tjäna mer pengar? Och varför skulle jag rekommendera onödiga prover och behandlingar när vi ofta har alldeles för mycket att göra ändå? För att jag inte vill hinna äta och rasta min egen hund, för att jag inte vill gå hem i tid, för att jag gillar stress..?
Vi anklagas också för att inte informera om kostnader. Men min verklighet är att många djurägare idag blir förnärmade och kallar mig hjärtlös om jag börjar prata om vad olika alternativ kostar.
Att vi frågar om ditt djur är försäkrat och i så fall i vilket bolag beror på att vi vill kunna ge dig snabb och smidig service om du vill ha hjälp med direktreglering av besöket. Det betyder inte att vi har olika prislistor för försäkrade respektive oförsäkrade djur. Att besöken ofta blir dyrare för försäkrade djur beror sannolikt på att den som har ett försäkrat djur anser sig ha råd med dyrare behandlingar än den med ett oförsäkrat djur. Vi har för övrigt ingen information i övrigt om din eventuella försäkring och dess villkor. Det är ett avtal du slutit med försäkringsbolaget, där du godkänt deras villkor kring vad de ersätter och inte, även om i alla fall jag ofta tycker att det kan vara svårt att hitta alla dessa villkor när man tecknar försäkringen. Icke desto mindre har vi inte koll på just din försäkring.
Det faktum att vi överhuvudtaget tar betalt för det vi gör anses av många konstigt och egoistiskt, och det faktum att vi dessutom vill gå med vinst förefaller röra upp många och starka känslor. Det faktum att dessa vinster är förhållandevis små i vår bransch verkar inte intressant, och inte heller det faktum att pengarna går till saker som löner, material, utrustning och utbildning i första hand (hur kommer det sig förresten att veterinärer tjänar betydligt sämre än läkare, trots alla pengar vi drar in?). Jag har i egenskap av veterinär personligen ställts till svars för frågor som ”ska inte vi fattiga ha råd att ha djur när det är så dyrt hos veterinären?”. Och nej, det kanske den som är fattig inte har. Vilket jag tycker är otroligt tråkigt, och önskar att någon form av behovsprövat djur-bidrag kunde införas för alla ensamma, gamla, sjuka och andra som skulle må bra av sällskapet av ett djur men inte har råd. Men. Det är ditt ansvar som djurägare att ta hand om ditt djur. Och att, enligt djurskyddslagen, skydda det från onödigt lidande. Det betyder utifrån min tolkning att om du inte har möjlighet att avliva djuret om det blir för sjukt eller skadat då bör du inte skaffa djur. Det innebär inte att du är skyldig att behandla det till vilket pris som helst. Och det betyder definitivt inte att vi veterinärer är skyldiga att se till så du kan behandla det till ingen kostnad alls.
Vilket osökt leder oss in på ämnet avlivning, och död. Det alternativ som finns till de där dyra behandlingarna. Det beslut som i princip alla djurägare ställs inför att fatta, helt enkelt för att de flesta sällskapsdjur inte lever lika länge som vi gör. Självklart är detta jobbigt, för både djurägare och personal. Men den dag du skaffar ett djur tar du på dig ansvaret för att se till att det beslutet fattas i rätt tid. Jag som veterinär kan försöka hjälpa dig i beslutsfattandet men förutom i rena djurskyddsfall så är det du som djurägare som måste fatta beslutet. Tyvärr upplever jag att många djurägare anklagar mig för att inte alls bry mig om deras djur om jag börjar prata om det alternativet.
Jag förstår att du som djurägare förväntar dig att jag som veterinär ska veta allt, kunna allt, finnas tillgänglig jämt, se till att ditt djur kan behandlas så det lever i evighet, inte ta betalt utan arbeta för att jag brinner för att hjälpa djuren. Att jag alltid ska vara trevlig och kommunicera på just det sätt som passar dig. Att jag ska lösa alla dina problem i form av brist på ekonomi, transportmöjligheter och dåligt samvete. Att jag ska tåla anklagelser, klagomål och påhopp av alla de slag med ett leende och fortsätta anstränga mig ännu mer tills du blir nöjd. För kunden har alltid rätt..?
Tyvärr är jag bara mänsklig. Jag bryr mig jättemycket om varje djur och djurägare och har hittills gjort mitt yttersta varje dag. För att göra ”rätt”. För ditt djur. Och för dig. För att ge dig relevant information för att fatta beslut om vad som ska göras. Men det blir inte alltid ”rätt”. Och det tar jag hårt. Onyanserade anklagelser om min inkompetens och brist på omtanke tar jag alldeles för hårt. Så hårt att jag nu mer än gärna tar en paus från klinikarbetandet. Men jag önskar av hela mitt hjärta att vi tillsammans kan få till en respektfull, ärlig och nyanserad debatt om de här frågorna. För veterinärernas skull, och definitivt för djurens och djurägarnas skull. Utan veterinärer blir det varken ”bra” eller ”dålig” vård för några djur. Fast då blir det å andra sidan billigt… Jag är övertygad om att vi veterinärer har saker vi kan och behöver bli bättre på, men jag är lika övertygad om att vi inte blir det av att få höra att vi är dåliga/inkompetenta/okänsliga/penning-galna oavsett hur vi beter oss.
Till alla er fantastiska trevliga djurägare jag träffat: stort tack för att jag fått förmånen att hjälpa er och lära känna er, jag hoppas vi möts igen!”
/En av Sveriges veterinärer