Du har modet i blodet. Om risktagandets biologi.
Det finns modiga människor, och det finns försiktiga. Det finns halsstarriga typer, och räddharar. Samt ett helt spektrum däremellan.
Och hur just du är råkar vara biologiskt bestämt. Din modighet styrs av hur mycket du har av ett protein, eller enzym, som kallas monoaminoxidas, MAO.
Enzymet MAO styr framför allt hur riskbenägen du är, men den ligger också bakom all kreativitet, driftighet och konstnärlighet.
Vi tänker oss en skala på tre huvudgrupper i befolkningen och delar in dem i modiga/risktagande/kretiva, medelmodiga och mindre modiga.
* De som är modiga och/eller kreativa har låga nivåer MAO.
* De som är medelmodiga har medelhöga nivåer av MAO.
* De som är mycket försiktiga och rädda har högre nivåer av MAO.
Höga nivåer återfinns ibland hos personer med psykiska besvär. Det är människor som inte vågar någonting alls. Det finns antidepressiva läkemedel som sänker nivåerna av MAO.
Vi tar det igen:
Lågt MAO: riskbenägen.
Högt MAO: mer försiktig.
Bland ryttare kan man tänka sig att framför allt hopp- och fälttävlansryttarna har lågt MAO, medan de flesta som rider lite mer lagomfarligt kanske ligger någonstans på mitten.
Har man högt MAO rider man antagligen inte alls, eftersom det kräver en del mod att över huvud taget sätta foten i en stigbygel.
Och det här gäller faktiskt även hästar. Även de har monoaminoxidas i blodet och ligger någonstans på den här skalan.
Vissa hästar är adrenalinjunkies, medan andra är väldigt försiktiga. Och en och annan är så “knäpp i skallen” och rädd för allt att den knappt går att rida…
Men för att återgå till människor.
De modiga, som vill mycket och gärna tar risker, tycker att de mindre modiga är tråkiga, och kanske utgör bromsklossar.
De mindre modiga tycker att de modiga är dårar, eller åtminstone ganska jobbiga, och de i mitten, ja de är befolkningens mellanmjölk. Varken modiga eller rädda.
Alla dessa behövs i samhället.
Utan de med lågt MAO hade inga uppfinningar gjorts och vi hade inte rört oss ur byn vi bott i utan antagligen stannat kvar på samma fläck även när det blev svält och missväxt, och dött ut.
Vi hade varit kvar på savannen. Det är de med lågt MAO som givit sig av efter nya jaktmarker och som hittat lösningar på problem.
Vi hade garanterat inte ridit på hästar!
Det är också de med lågt MAO som försvarat oss i krig och konflikter genom årtusendena. De gick längst fram i leden.
USA kan man anta är byggt av främst människor med lägre MAO. Det krävdes en hel del mod och nyfikenhet att ge upp allt, sätta sig på en båt som kan sjunka och kasta sig ut i en oviss framtid i ett främmande land långt borta.
Men- ett samhälle med enbart de här typerna skulle snart ta kål på sig självt.
De med medelnivåer är viktiga för stabiliteten i samhället. De ser till att de med lågt MAO inte löper amok och att allt går överstyr. De röstar ner deras mest galna påhitt och sätter stopp, på gott och ont. De medelmodiga är en viktig balanserande faktor.
Kreativitet är tätt kopplat till MAO. Kreativitet kan vara av konstnärlig art, men det kan också vara att starta företag, bygga sitt eget hus, våga flytta utomlands eller vara driftig i största allmänhet. Att vara benägen att ta nya steg.
Nå. Varje gång det har skett en otäck olycka eller ett dödsfall i fälttävlan höjs röster om att sporten ska förbjudas.
Men -vi kan inte förbjuda allt som är farligt. I en social kultur där allt farligt ska undvikas mår den med lägre MAO inte bra.
Han eller hon har ett behov av spänning, och det behovet kommer inte försvinna för att det sätts regler som begränsar möjligheterna till det.
Risken med att minimera allt risktagande är att den med lågt MAO blir destruktiv.
Om deras drifter, denna energi som det faktist är inte får ett vettigt utlopp åt något positivt håll kan individen börja ta riskerna på ett sämre sätt och bli kriminell -eller börja missbruka.
Missbrukare har nästan alltid lågt MAO. Samhällen med dåligt socialt skyddsnät eller där det är ont om möjligheter blir dödsfällor för de med lägre MAO.
Ta killar i förorten. I en god social miljö kanske de hade blivit företagsledare, vetenskapsmän, filmskapare eller entrepenörer. I en dålig social miljö börjar de göra dumheter och hamnar i trubbel.
Fängelserna är proppfulla av människor med lågt MAO.
Det finns också en tydlig skillnad mellan könen. Män har generellt sett hela 20% lägre MAO än kvinnor. En bidragande orsak till att de flesta kriminella är män.
Det finns dock, som alla kan se, också massor av kvinnor som har lågt MAO, men de är procentuellt färre än männen.
Hårdrar man det kan man säga att män generellt är mer riskbenägna, och lite mer kreativa och driftiga, och att kvinnor generellt är mer eftertänksamma och stabiliserande.
Men OBS, generellt! Måste jag, en kvinna som själv har lite lägre MAO, få påpeka!!
Hur som helst.
Samhället strävar hela tiden efter högre säkerhet på alla möjliga områden. Och det är förstås bra. Färre människor dör i olyckor idag än för 50 år sedan, beroende på att de med lite mer MAO har drivit fram sådant som bilbälten, hjälmanvändning och liknande.
Men samhället måste samtidigt tillåta risktagning. Samhället måste tillhandahålla både ett socialt skyddsnät och ge goda möjligheter för befolkningen att vara företagsamma och kreativa.
Ridning är ett underbart och väldigt sunt sätt för människor att få utlopp för behov av spänning.
Men det finns både i ridklubbar och från annat håll en tendens att vilja snäva in gränserna och hela nästan fixera sig vid säkerhetstänk.
Och så har vi de där som vill förbjuda fälttävlan.
Min åsikt är att vi ska inte stifta ännu fler säkerhetsregler och göra ridningen ängslig och begränsad, vi ska tillåta MER fart och fläkt!
De som bara vågar lite grann ska inte hela tiden tillåtas sätta gränserna för de som vågar mer.
Visst ska vi tänka på säkerhet och förbättra på de områden som går, inte minst i hantering av hästar.
Vi ska framför allt fortsätta jobba på djurvälfärden.
Men vi ska inte förbjuda fälttävlan, lika lite som vi ska förbjuda motorsport eller fallskärmshoppning.
Det vore väl jättetråkigt om alla extremsportare söp ner sig eller började knarka!?
——————————————-
Hur vet jag allt det här? Jag intervjuade för ett antal år sedan Uppsalaproffessorn och neurologen Lars Orleand om monoaminoxidas. Om du vill förjupa dig i ämnet, googla och se vad du hittar.