Djupfryst start på tävlingsåret! Lurbo levererade.

Det verkade inte lovande. Jag kände mig lite magsjuk och det skulle bli kallt, kallt som satan. Och ni vet hur mycket jag avskyr vinter.

Jag haaatarrr att åka på tävling i minusgrader! Efter vintern brukar man vara ringrostig också och glömma halva sadelkammaren hemma.

Men på kvällen var vi märkligt väl förberedda. Allt var klart.

Jag hade till och med fyllt vattenflaskor och ställt fram en termos och lagt frukt i en påse. Tankat bilen och packat hönät. Och Saga hade packat så bra.

Klockan fyra när vi steg upp var det elva grader kallt! Det här blir vidrigt, tänkte jag.

Och värre skulle det bli.

I höjd med Arlanda:

Vi skulle till Lurbo i Uppsala.

Jag uppskattade att det skulle ta två timmar dit och vårt flyt bara fortsatte: Vi kom fram på MINUTEN kl 07.00, vilket var målet!

Vad är oddsen liksom?

Sams var vi också, och det fortsatte hela dan! Inte minsta käbbel. Hela resan tänkte jag att så här bra kan det inte vara, nåt fel måste det vara för det är det alltid.

Och så kom jag på vad jag hade glömt.

Plånboken! Alltså hade jag inte körkortet med mig, oj då. Tur att de tog Swish i kafeterian, annars hade det blivit en lite väl tuff dag.

Idag var det ut-och-åka premiär för vårt nya fina tävlingsskåp. Först sa jag till Saga, ska du verkligen ta med det där på en så kort resa? Det är mycket större än det gamla tävlingsskåpet, ganska tungt och det är ju inte så mycket grejer som ska med för bara en gren.

Men det var inte så dumt. Precis allt gick in i det, även stövlar och hjälm och täcke så att vi slapp ha en enda hästpryl i bilen!

Vår hund Aska hade stort huvudbry att leta efter stallkatten som smet in under läktaren.

Hon inspekterade banan och provbet i bommarna och vattenmattan för att kolla att allt höll god kvalitet.

Hon följde också tävlingen med stort intresse.

Hur som helst, det gick nästan löjligt bra: i enmetersklassen var hon nolla och fick rosett (det var clear round så det var fler som fick rosett).

Vi har dock inte vant oss vid hur fort det går i hoppning, det matar på! Vi hann knappt fika innan det var dags för nästa klass, en 110.

Och där briljerade Aldrie igen med en dubbelnolla! Tiden räckte inte till placering, men det spelade ingen roll -Saga red inte mot klockan utan med mål att vara felfri.

Saga var överlycklig över dubbelnollan. Fälttävlanshästar har nästan alltid en gren som är svagare, och med Aldrie har det varit hoppningen. Hon är lite osäker och kan bli rädd för bommar på marken och för små hinder.

Men stora hinder går bra.

Lurbo var en fin anläggning! Stort plus för att det fanns bra mat, och inte bara det, vegetariskt till och med!

Och jag gillar ställen som har det där lilla extra, något som ger stället personlighet:

Jag har en vana, eller en princip kan man kanske kalla det, och det är att vid varje tävling tacka minst en funktionär.

Den här gången var det en på parkeringen.

– Tack för att du står här i kylan så min dotter får tävla.

Det bästa som hände oss under 2016 var NuEller Aldrie. Vi hade när hon kom till oss ett tungt år bakom oss då det varit svårt att hitta glädjen i hästlivet.

Nu har vi glädje igen.

Tävlingsåret 2017 är inlett.

Följ oss gärna på Instagram! Ulrika: Ponnymammans Saga: Sagaasss