En kvinna är ett steg åt rätt håll – men det finns fler namn att välja på.
SvRf har föreslagit att Sandra Ruuda från Småland väljs till nästa ordförande för förbundet. Om hon väljs blir hon den första kvinnan i SvRfs 111-åriga historia att leda förbundet.
Många har jublat för att de valt en kvinna, inte minst med tanke på de problem som varit i hetluften de senaste åren.
Rätt. Vi behöver inte en gubbe till, inte nu.
Men -könet på den nya efterträdaren löser inte automatiskt alla problem.
Att en kvinna tar över är absolut ingen garanti för att alla ofräscha element ska trollas bort.
Det finns gott om pick-me-girls i samhällets alla hörn (om du inte vet vad en pick-me-girl/boy är så fråga närmsta tonåring).
SvRf har många kvinnor, på många poster, men problemen är ju där ändå.
Sandra Ruuda är enligt uppgift en duktig konsult, har jobbat med affärsutveckling och håller utbildningar i ledarskap. Hon har varit aktiv i Smålands distrikt och har lång erfarenhet av föreningslivet.
Det låter jättebra och hon kan säkert vara bra.
Men man ska komma ihåg att hon redan är en del av förbundet.
Det problematiska förbund som hittills inte gjort ett skvatt för att på riktigt komma tillrätta med tystnadskulturen och de allvarliga problem som gång på gång flutit upp till ytan och som vi alla vet existerar.
Det förbund som håller folk om ryggen, som straffar de som påtalar problem men låter förövare komma undan.
Sandra Ruuda har haft olika uppdrag inom förbundet i totalt femton – sexton år och även suttit i Förbundsstyrelsen.
Frågan som måste ställas är: kan vi lita på att hon verkligen vill ha förändring? Om hon under så lång tid varit en del av ett förbund som inte förändrat någonting trots starka påtryckningar.
En annan fråga är: varför vill SvRf ha just henne?
Människor väljer de som de känner sig trygga med, de som tror att de kan påverka.
Och nu är det alltså förbundet själva som nominerar här.
Som sagt, jag vill inte säga något ont om Ruuda. Hon kan säkert bli bra.
Även jag är naturligtvis glad att de håller fram en kvinna.
Men min förhoppning hade varit någon utomstående som inte redan var en del av problemet.
Min personliga drömordförande vore Marianne Wittbom.
Marianne är rakryggad och har ett förflutet inom näringslivet.
Under sin tid som chef för Flyinge bevisade hon högst konkret att hon inte var rädd att agera i de frågor som varit uppe de senaste åren.
De frågor som förbundet totalt misslyckats med att lösa.
Marianne kan bli vald om två större disktrikt skulle hålla fram henne som sin huvudkandidat.
Jag hoppas på henne.
Följ mig gärna på Instagram: @ponnymammans.se