Den okända misären bland svenska ponnyryttare. En verklighetsskildring.
Det är med tungt sinne jag packar ner min systemkamera den här dagen. Jag ska träffa Henne. Den helt vanliga ponnyflickan någonstans i Sverige som kontaktat mig för att berätta om sitt svåra liv på sistone.
Trots att jag är en van hästreporter har jag en klump i magen. Det här kommer bli tungt. Kanske tyngre än något annat hästreportage jag åkt ut på.
Vi kan kalla henne Wilma. Hon heter egentligen något annat, och hon är en av många ponnyryttare i Sverige som inte vet hur de ska orka vidare.
Jag kommer till Wilmas stall en förmiddag på hennes sommarlov. Något sommarjobb har Wilma inte, och det är fullt förståeligt, för hur skulle hon då kunna tävla?
– Det började med…
Wilmas röst stockar sig. Det är tydligt att hon har svårt att prata om det. Hon tittar ner i golvet och hämtar andan. Sedan tar hon ny sats.
– Det började med att mamma slutade skjutsa och sa att jag måste ta bussen, får hon till slut fram.
Tårar väller upp i hennes ögon.
– Och inte bara det, när inte mamma är med måste jag mocka också. Flera dagar i veckan! Jag som haaatar att mocka!
Det här är svårt att lyssna på. Det går nästan inte att ta in. Skammen att tvingas åka buss, mockningen. Det är verkligen helt orimliga krav Wilmas mamma har lagt på henne.
Dessutom har Wilmas föräldrar dragit ner på Wilmas träningar, från tre gånger i veckan till två.
Wilma säger det inte rakt ut, skammen är för stor, men det handlar om pengar. Wilmas föräldrar vill inte betala mer än två träningar i veckan.
Nu kan Wilma inte hålla tillbaka gråten längre. Tårarna samlas i klasar i lösögonfransarna innan de droppar ner på kinderna och rullar vidare.
– Två träningar i veckan! Hur ska jag kunna komma nån vart dåå!?!? hulkar Wilma.
Det är svårt att fortsätta, men jag går tyst bredvid Wilma och hoppas att hon ska ha krafter nog att berätta vidare.
Vi går genom stallgången för att hälsa på hennes ponny som står i sin box och väntar.
– Han kostade bara 300 000, viskar Wilma nästan ohörbart innan hon sväljer hårt.
De andra ponnytjejerna i stallet mobbar Wilma för att hon har en sån billig ponny. Deras var två, tre, fem gånger dyrare. Det här är svårt för Wilma att leva med, och det händer att hon tappar motivationen helt.
– Jag menar, vad ska jag kämpa för när allt är så orättvist? Somliga kan bara köpa sig allt, men jag, jag måste slita med en trehundratusenkronorsponny? säger Wilma uppgivet.
Och pappas hästbuss ska vi inte tala om, fortsätter hon. Den är från sådär 2015, från forntiden. Den är gammal och liten och ful och vit och har inget inbyggt badrum och ingen utskjutsdel.
– Han köpte den be…be… begagnad! får hon fram. Hon kniper ihop ögonen och smärtan lyser om hela henne.
Alla andra har metallicskimrande bussar stora som kryssningsfartyg med fotodekaler och sponsorloggor på. Sist de var på tävling tvingade Wilma pappa att parkera långt bort så att ingen skulle se deras pinsamma hästbuss.
Men det är inte allt. Det finns mer som Wilma tvingas kämpa med.
Wilma berättar hur stallets ägare nu har bestämt att hennes ponny ska ha hagen längst bort. Wilma måste gå över 50 meter för att hämta sin ponny. Ibland i komplett mörker.
Allt det här är obeskrivligt tungt att höra. Den långa biten till hagen och det där med att hon måste mocka, det är ju barnarbete, tänker jag där vi går runt på anläggningen.
Men det är nu jag ska få se det som gör att jag blir upprörd på riktigt. Vi ska nu in i sadelkammaren.
– Kolla här, viskar Wilma.
Det är knökfullt därinne. Det går inte att klämma in en sadel till. I taklampans glaskupa ligger döda flugor.
– Vi får bara två sadelhängare var. Men jag har ju fyra sadlar!! utbrister Wilma med bruten röst.
Samma sak med hjälmarna. Wilma ville ha ett skåp till för sina hjälmar, men stallägaren sa nej.
– Men jag har ju fem stycken! Min Samshield med svenska flaggan, min Charles Owen med diamantblinget, min One K med det rosa blinget och så två helfärgade i sammet! De säger att jag får ha dem hemma. Men det blir ju omöjligt att matcha då när massa grejer måste ligga hemma!
Nu bryter Wilma ihop på riktigt och vi kan inte fortsätta vår intervju. Hon sjunker ihop på golvet, skakar och snyftar högt.
Jag hittar inget vettigt att säga i denna svåra situation. Jag tar ett hästtäcke i sammet från en hylla och sveper in henne i det, sedan ringer jag hennes mamma.
Jag stannar med Wilma tills mamman dyker upp. Jag vågar inte lämna henne ensam i det här oerhört sårbara skicket.
Innan jag skickar in min artikel skriver jag en notering till redaktören: Varning! Starkt innehåll! Sedan skriver jag en orosanmälan till de sociala myndigheterna om Wilmas situation.
Det är en tung verklighet man möter som hästjournalist, alla dessa tragiska livsöden och svåra situationer, sedan ska man hem till sin egen trygga tillvaro efter all misär man tvingats bevittna.
Dagarna går, men jag kan inte sluta tänka på Wilma.
Hur mår hon nu, hur klarar hon sin vardag? Jag kan inte skaka av mig bilderna som kommer upp. Wilma på bussen, Wilma med skottkärran, Wilma som i alla väder släpar sig bort till ponnyns hage.
Det gör ont att veta om hur hon har det, utan att kunna göra något.
Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att svenska ponnyryttare kunde leva under sådana förhållanden.
I Sverige. Idag.
————————————-
Insta: @ponnymamman.se