Händelserna på hästgården - Boka här
Händelserna på hästgården - Boka här

Därför är dressyrpoäng ofta orättvisa. Det sitter i våra gener.

Därför är dressyrpoäng ofta orättvisa. Det sitter i våra gener.

Av Ulrika Okategoriserade, Tävlingsliv. 11 maj 2021

Jag har aldrig tagit dressyrpoäng på något jättestort allvar.

Låt mig berätta varför.

Jag minns ett Lag-SM i ponnyfälttävlan som gick i södra Norrland.

Jag satt och tittade på dressyren och fick en obehaglig känsla av att ryttarna i vårt lag från Stockholmstrakten fick lite sämre poäng än andra, sett till ritternas kvalitet.

Jag mumlade förbryllad om saken med en person som bodde i trakten, men som inte var född där. Det hördes på dialekten.

– Jomen de dömer ner stockholmare här. Tyvärr. Värst är det i Dalarna! sa hon.

Hon sa det med en axelryckning.

“Så är det bara” liksom.

Några år senare hände något liknande i Skåne. Det var ingen lagtävling, men tamejfan om inte precis alla “uppifrån” fick ganska usla poäng.

Kan ingen norr om Hallandsåsen rida, eller vad är det frågan om!?! tänkte jag.

Jag ska inte skriva här vad domaren heter, men det namnet glömmer jag inte.

För några somrar sedan på Sagas Europamästerskap i Holland blev det pinsamt tydligt när den tyske domaren genomgående gav de tyska ekipagen omkring tio procent bättre poäng än vad de andra domarna gjorde.

Det var många som var upprörda. De skulle prata med honom, sades det.

Tio procent på ett EM är ingen skitsak.

Och de pratade tydligen med honom, men ingen ändring gjordes, så skadan fick ske.

Jag har hört ryttare med udda hästraser säga att de väljer tävlingar efter domare. Är det den eller den domaren, ja då är det ingen idé att de åker ut med sin frieser eller sitt kallblod eller sin PRE.

“Ingen idé om hen ska döma, då blir jag bara nerdömd.”

Det finns forskning gjord på just dressyrdömeri som visar att det faktiskt, på riktigt döms partiskt och orättvist.

Det var en tysk studie, och den visade att dressyrdomare tenderar att ha preferenser vad gäller hästar och ridstil och att de gynnar “sina egna”.

Jag hittar tyvärr inte studien längre.

Faktiskt sitter det i våra gener att gynna “våra egna”. Det berättade psykiatern och överläkaren Anders Hansen i ett vinterprat i P1.

Vi gynnar hellre vår familj, vän eller klubbkamrat än någon främling som ser annorlunda ut och pratar konstigt.

Det handlar om hur vi en gång i urtiden på savannen och i jägar-samlarsamhällena var helt och hållet beroende av vår grupp för vår överlevnad.

Att bli utesluten ur gruppen innebar livsfara. Att vara ensam innebar en mycket högre risk att duka under för rovdjur, våld från människor från andra stammar eller svält och infektioner, de främsta dödsorsakerna på den tiden.

Att vara en del av gruppen handlade om överlevnad.

Det förklarar varför det gör så ont att inte få vara med. Att bli mobbad, frysas ut eller på annat sätt utestängas från gemenskap.

För tio tusen år sedan innebar det bokstavligen att du kastades åt lejonen.

Okej.

Men vad i hela friden har detta med dressyr att göra??

Jo, allt!

För vi gynnar vår egen grupp i första hand.

Vi ingår alla i en hel massa olika grupper, de flesta tänker vi inte på.

Vi är män eller kvinnor, stadsbor eller lantisar, vi är ungdomar eller föräldrar eller barnlösa, vi är stockholmare eller värmlänningar, ryttare eller fotbollspelare, vi är akademiker eller arbetare eller konstnärer, vi är fälttävlansryttare eller dressyrryttare. Och så vidare.

Utan att tänka på det vet vi vilka grupper vi tillhör.

Människor som självmant ställer sig utanför grupper känner vi instinktivt att vi inte kan lita på, för vi vet inte var vi har dem.

Och när människor känner att de tillhör en viss grupp så tycker de oftast som andra i den gruppen. Till och med om de blir överbevisade håller de fast vid vad gruppen tycker.

Titta bara på alla grupperingar i hästvärlden och hur de åsiktsbråkar på nätet. Islandsfolket, lösdriftsfolket, dressyrfolket, hoppfolket, fälttävlansfamiljen, westernfolket, antivaccin-mupparna…

Och notera hur de, även när de också inbördes är osams tycks hålla samman kring en uppsättning grundåsikter i gruppen.

Samhällsklasser och vad de betyder för oss ska vi inte tala om.

Vi håller ihop med vissa, och inte med andra.

Vi håller också ihop mot andra, även om vi inte vill erkänna det oftast.

Its all about the group!

Vi favoriserar följdaktligen omedvetet medlemmar ur den egna gruppen.

Åter till savannen. Om jag hittar mat är det ju mycket vettigare för mig att dela med mig av maten till min grupp som ger mig beskydd, än att ge bort den till grannstammen, som antagligen vill slå ihjäl mig.

Om det kommer ett okänt ekipage från Gud vet var och tävlar mot min klubbkompis så är risken stor att jag som domare omedvetet ger främlingen lite sämre poäng än hen möjligen förtjänar.

Även om skillnaden mellan tiden på savannen och livet idag är astronomisk är det inte alltså inte jättekonstigt att ett lag från Stockholm blir nerdömt när de kommer till andra delar av landet.

Eller att en tysk domare dömer upp tyska ekipage på en internationell tävling.

Dressyrdomarna vet ju i regel inte själva om att de gör det här, och protesterar antagligen högljutt om de anklagas för det.

***

Åtminstone jag förstår nu lite bättre varför det ser ut som det gör i världen.

Och varför man inte kan ta dressyrpoäng på allvar alla gånger.

Det är som det är bara. Vi är människor, med de svagheter människor har.

Vi är tribala, som Anders säger.

Lyssna på Anders Hansens radioprat, klicka HÄR.

Det är helt ohyggligt intressant.

Följ mig gärna på Instagram: @ponnymamman.se

Kommentarer