Därför är även föräldrar värda ett grattis.
“Vi ska till Skåne”.
“Vi har aldrig tävlat där”.
“Vi fick en tidig start så därför sov vi över”.
“Vi”. Ibland skäms jag när jag hör mig själv säga det där lilla ordet.
Det ju är Saga som tävlar och inte jag.
En gång var det en fotbollspappa som sa grattis till mig efter en lyckad tävling. Med tillägget:
– Fast egentligen är det ju Saga som ska ha grattis! Det är ju hon som rider, inte du! Haha!
Och så är det ju.
Jag kände mig lite dum. Skämdes över att jag också gärna tog emot ett grattis.
Samtidigt var det var något som skavde i hans lilla skämt.
För han såg inte hela bilden.
Och hur skulle han kunna göra det? Han kunde ju inte veta vad ett hästliv omfattar och innebär.
Fotboll kräver också ett engagemang, men ljusår från det som krävs av en häst- eller ponnyförälder.
Zlatan hade en trist uppväxt i en förort och hans pappa brydde sig noll komma noll om hans fotboll.
Han blev stjärna ensam. Han gick ut på gården och kickade boll, kom med i ett lag. Hans pappa visade sig aldrig på träningarna eller ens på matcherna.
Zlatans pappa satt hemma med en öl och glodde på tv, uppslukad av kriget på Balkan.
Att bli en ung ridstjärna på hög nivå utan föräldrastöd, det är knappast möjligt. Någon måste ju köra bilen, för att bara nämna en sak.
Jag vill absolut inte göra ner fotbollsföräldrar, men man kan inte jämföra fotboll med ridning. Som junior- eller ponnyförälder är du uppe i barnets hästliv till 110%.
Man måste det om det ska bli nåt. Speciellt om man har ett ambitiöst barn som vill komma långt.
Det är en trevlig men mycket krävande uppgift. Du kan inte göra det lite grann bara. Du kan till exempel inte ta säsongsvila, för ponnyn eller hästen ska skötas 365 dagar om året.
Prestationen är alltid ryttarens! Ingen annans. Men, i hästsporten finns alltid en hel arsenal av folk bakom en tävlingsryttare.
Bakom varje framgångsrikt ponny- eller juniorekipage i fälttävlan står:
* Föräldrar som betalar, anmäler, köper häst eller ponny, väljer tävlingar klokt, kör långt och som har det övergripande ansvaret för hästens skötsel, utfodring, utrustning, träning och hälsa.
* En riktigt bra hovslagare som ställer upp när det är kris.
* Dressyrtränare
* Hopptränare
* Terrängtränare
(hemmatränare och spetstränare)
* En veterinär som har löpande koll på tävlingshästen.
* Hästskötare, för dem som har råd med sånt.
I vårt fall också en kiropraktor som vi då och då anlitar. Och sponsorer som skjuter till utrustning (ovärderligt!).
Många har en hästägare, och många uppfödare är stolta över ”sina” hästar och vill gärna uppmärksammas.
En ödmjuk ryttare inser hur många andra som är delaktiga i deras framgång, och de som har stil tackar dessa offentligt.
Men hur som helst. När senast ska man sluta säga “vi”?
När barnet har flyttat? När barnet själv administrerar sitt hästliv och försörjer sina hästar, när hen betalar alla träningar och tävlingar?
När barnet rattar lastbil?
När man inte längre alls är delaktig i att lägga upp tränings- och tävlingsplan?
Äh. Ett litet tag till kommer jag nog fortsätta säga vi.
Och jag kommer lysa upp omnågon säger grattis.
Och jag tänker göra det utan att skämmas.
