Där det finns drömmar finns det utnyttjande. Om hästfolk och artister.
Då har det diskuterats igen, det eviga utnyttjandet av unga i hästbranschen.
De dåliga arbetsvillkoren och de ofta katastrofala lönerna.
En snabb googling visar att en bärplockare i skogen tjänar mer än dubbelt så mycket som de tjejer vi just läst om i exempelvis Hippsons artikel.
Jag brukar säga att det största problemet med hästbranschen är bristen på pengar.
Men ekonomin är bara den ena sidan av myntet.
Man utnyttjar unga människors drömmar, ofta samma drömmar som man själv haft och kanske ännu har.
Hästbranschen har stora likheter med artistbranschen.
Jag är själv gift med en scenartist.
Och jag lyssnar just nu på Mikael Persbrandts självbiografi, skriven av Carl-Johan Vallgren.
Det är en berättelse om en självförbrännande människa driven av inre krafter som bara kan beskrivas som passion.
Han beskriver en bransch som är skoningslös.
Som utnyttjar människor grovt.
Där skillnaden mellan den som blivit stjärna och den som köar för en statistroll är avgrundsdjup.
Där skillnaderna i ersättning spänner från noll kronor till många miljoner -ofta i en och samma produktion.
Där frågor som arbetsmiljö och säkerhet inte verkar existera.
Alltså, min man hängde upp och ner i knävecken och sjöng över ett stengolv en sommar. I konstens värld ifrågasätter man inte sånt där.
Säkerhet på jobbet är en icke-fråga. Precis som i hästbranschen.
Persbrandt berättar om en värld där regissörer som Ingmar Bergman beter sig helt vidrigt, öppet väljer ut och mobbar en person i taget.
Helt oemotsagd.
En bransch där det hör till att få stryk, fysiskt och psykiskt, och där alla inom branschen anser att kan du inte ta lite stryk och vågar du inte ta risker har du inte där att göra.
En värld där äldre, kända skådespelare beter sig som as mot yngre och där man inte ser det som konstigt att leva ur hand i mun, år ut och år in.
Ni hör själva vad det påminner om.
Persbrandt beklagar sig inte, han berättar bara om hur det det var, och är.
Jag har bara kommit till halva boken, men än så länge har han inte gjort något uppror mot villkoren.
Han flyter med, har framgångar, han blir osams med folk och fuckar upp det för sig, han knarkar och beter sig som ett as. Framgångar och bakslag avlöser varandra.
Han stannar kvar, av kärlek till skådedespeleriet, och tar branschen som den är.
Han spelar spelet.
Den som stannar blir själv en del av problemet.
Så kan allting fortgå.
Hur många äldre hästmänniskor försvarar inte hästbranschens fula baksidor med att de själva en gång jobbade gratis och sov i mögliga husvagnar bara för att de ville lära sig?
Komma in, få en chans.
Det där är ju inte okej längre.
Ändå pågår det.
Där det finns en passion, där det finns drömmar, där finns det möjligheter att utnyttja.
Och man ska bara veta att vill man ha något, då offrar man sig.
Då jobbar man hårt och gnäller inte.
Det där har romantiserats ända sedan ”Flashdance” och ”Fame” på 80-talet. Kanske ännu längre.
Hursomhelst.
Även om hästbranschen helt mirakulöst skulle bli lönsam imorgon tror jag att missförhållandena skulle fortsätta.
För det är drömmarna man utnyttjar.