Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

Coronakrisen gör oss bättre! Och hästfolket klarar den nog galant.

Coronakrisen gör oss bättre! Och hästfolket klarar den nog galant.

Av Ulrika Okategoriserade 17 mar 2020

Som alla andra begrundar jag nu det här gigantiska som händer världen just nu, det här viruset som lamslår nästan allt och som tvingar oss alla att stanna upp och bete oss annorlunda än vi brukar.

Jag har pendlat mellan att tycka att det är hysteri till att inse allvaret.

Nu tar jag det på allvar, även om jag också inser att de flesta inte kommer dö.

Viruset tar den rika världen. Det är inte som svälten i Jemen, som vi kan vända ryggen till, utan det drabbar OSS. Det sprids genom turismen och det goda i livet.

Det tar äldre framför yngre, och det tar män framför kvinnor.

Det är inte utan att man undrar om naturen har någon liten baktanke här… Säkert finns det redan någon konspirationsteori om att Greta har designat det här viruset!

Skämt åtsido. Man ser en del som reagerat själviskt. Det här hamstrandet av toapapper och konserver är rätt fult tycker jag.

Jag menar, du rakar ner tjugo konservburkar i din korg och tar sista toapapprersrullen och sedan kommer Olle, 83, som stapplat sig till affären, och allt är slut?

Schysst.

Och så allt det där som vi nu inte kan göööra!

“Fan, nu kan ju inte jag gå på den där konserten och åka på min resa!! Buhu!!” gråter Ann-Kristin på Facebook.

Det är typ det värsta som kan hända Ann-Kristin. Att hennes resa blir inställd.

Men innan Ann-Kristin gnäller över hur synd det är om henne kunde hon sända en tanke till musikerna som förlorar vartenda öre de skulle tjänat!

Där hjälper ingen slopad karensdag, för de får inte ett öre när konserten blir inställd.

Hon kunde tänka på resebolaget och hotellen. Besöksnäringen och restaurangbranschen klarar bara någon veckas avbrott innan konkurserna är ett faktum.

Själv har jag fått hela vårens inkomster så gott som utraderade.

Nästan varenda kund har avbokat.

Och min man fick vårens viktigaste konsert i Helsingfors inställd. Vi bara “jaha, hur ska de här gå”.

Samtidigt, mitt i allt kaos får jag ett märkligt lugn.

Hästfolket har än så länge tagit det med fattning, tror jag. Även vi står inför faktum: nu är det så här bara. Vi kan antagligen inte tävla i år, iallfall inte alls på det sätt som vi tänkt.

Nästan alla större tävlingar ser ut att … inte bli av.

Vi får tänka om.

Alla sitter ju i samma båt.

Och -det är inte hela världen att hästtävlingar blir inställda!

Hästfolket är dessutom redan vana vid att inte allt alltid går som på räls!

Vi är vana vid att allt kan hända.

Vi kämpar och strävar -och så dör hästen i boxen.

Vi tränar och förbereder -och så är hästen skadad lagom till mästerskapet.

Allt är lugna gatan -så får hästen kolik, du åker till klinik och får sälja allt du äger och har för att betala räkningen.

Vi är vana vid att allt inte kan bli av och att man aldrig säkert vet.

Torrsommaren 2018 när det knappt fanns foder följdes av vårvintern 2019 då det var träningsuppehåll på grund av sjukdomar. Bara det lilla var ett hårt slag mot många tränare. Nu kommer sannolikt många inte ha råd att rida på ett tag, och det kan bli tufft.

Troligen får hästnäringen som sådan sig en törn nu.

Möjligen har folk redan tvingats sälja hästar. Föräldrar får kanske ta sina barn ur ridskolorna.

Men -vi hästmänniskor tillhör liksom inte de mest hjälplösa i samhället!

Är det några som klarar det här bra så är det nog vi.

Hästfolk har ofta något att sälja, och vi är nu en gång sådana som kavlar upp ärmarna och spottar i nävarna när det krävs.

Det är nyttigt för Sverige att gå igenom den här krisen!

Det är bra för oss allihop att för en gångs skull skakas om på riktigt och inse att inget av allt det vi tar för givet är självklarheter.

Min svärfar från Finland, som gick igenom tre krig under 1900-talet, kan ibland muttra att svenskar vet inte vad riktiga problem är.

Jag fattar vad han menar. Svenskar lipar över att de inte får vabba och sitter bakom en gardin och anmäler grannar till Länsstyrelsen.

Jag tycker mig trots toapappershamstringen se något vackert i det här.

* Människor tvingas tänka på vad som är viktigt på riktigt.

* Människor tänker på vad de kan göra för andra.

* Människor bryr sig på allvar om de äldres hälsa.

En dag är allt detta över.

Och jag tror att vi kommer vara lite bättre människor då.

Förhoppningsvis är till och med Ann-Kristin ute ur sin egobubbla.

Och toapappersmasspsykosen, den kommer vi skratta ihjäl oss åt i framtiden!

Köp spånpellets enkelt här:

Kommentarer