Även mammor måste få rida.
Men oj! Helt överväldigad är jag över hur många som reagerade positivt på mitt beslut att behålla vår unghäst för min egen skull och börja rida igen.
Tack, det värmer!
Det väcker en massa tankar hos mig det här. Som förälder gör man allt man kan för sitt barn, och vill barnen absolut tävla, ja då ställer man upp.
Fast i ärlighetens namn var jag nästan motsträvig till det här med ponny.
Det var lite va, köpa ponny? Nää, varför det? Jaha, nämen, jaha, okej då.
Vår hopptränare uppmuntrade det, och jag gav med mig. Det vore väl lite egoistiskt annars.
Och då hände det jag var rädd för: jag blev mamma i stallet också.
Tidigare var stallet mitt andningshål där jag fick vara bara jag.
Nu var det “mamma, mamma” i stallet också.
Något ponnytävlingsliv var jag inte beredd på. Vi förstod inte vad det skulle innebära.
Men sen vet ni hur det gick. I augusti när Saga fyllde 18 hade hon ridit 5 SM, ett NM och två EM.
Och visst var det roligt med den här ponnyresan!
Det var bara en sak. Min ridning fick inte riktigt plats längre.
Det skulle tränas och tävlas i en omfattning jag själv aldrig drömt om. En träningshelg, oj, där gick visst ett par tusen, en tävling i Skåne, hoppsan, fem tusen.
Viktiga kval som man skulle till Polen för, träningar och tävlingar som tog långa kvällar, långhelger, ja faktiskt veckor i anspråk.
Ratten, ratten, läktaren, läktaren, grejer, grejer.
Tanka, tanka, tanka.
PENGAR.
Det är klart att man ställer upp! Aldrig i livet skulle jag velat haft allt detta ogjort!
Mitt spektrum är större nu, jag känner hästvärlden på ett sätt jag inte gjorde innan.
Men tillbaka till mig nu då.
Vem var jag i detta? Tja, mina två hästar gick allt mindre. Det blev mer och mer skogen och tömköra på fältet (vi har ingen ridbana hemma) och allt mindre att ta sig iväg till ridhus och träna.
Det blev fler och fler vilodagar för hästarna.
Det föll sönder.
Jag tappade den röda tråden, och för mig är det viktigt med en röd tråd.
Min ena häst fick cancer och måste tas bort. Sorgen var oändlig. Kvar har jag mitt lilla sto Denize, men inte heller henne blev det så mycket med längre. 2014 gav jag upp allt “hästeri” som var mitt eget.
Jag lät henne få ett par föl eftersom ponnylivet ändå tog så mycket plats.
Jag slutade träna, det var mest en ekonomisk fråga då Saga gått till landslaget, och elitlivet är så obeskrivligt dyrt.
Lite skönt var det att lägga bort kraven jag hade på mig själv, det ska jag erkänna, eftersom jag inte hade tid längre.
Men det var också deppigt. Att sitta på läktaren är inte min grej. Jag minns en träning när jag tittade på med tårar i ögonen. Jag kände mig bestulen på mitt ridliv.
Får man säga det? Får en mamma känna så?
Hemma blev jag en främling i min egen sadelkammare. Saga spände om tränsen dagligen och bytte tyglar och bett och till slut visste jag inte vilken häst som hade vilket träns.
Min roll var nu att se till att det fanns foder och strö hemma och hålla reda på hovslagare och vaccinationer, laga stängsel och se till att gödselstacken blev tömd.
Ja, och rodda all Sagas träning och tävling förstås. Administrera, betala och köra.
Så här är det i den här världen. Föräldrar ställer upp. Och står tillbaka.
I sju år har det pågått. Och jag har ändå bara ETT barn, tänk de som har tre!
Är det synd om mig? Nej verkligen inte!
Men HÅLET. Saknaden. Något har fattats. Att lulla i skogen kan vara mysigt ibland, men jag är en sådan som tröttnar om jag inte får utveckling.
Och sedan var det det här med fysiskt förfall, en svagare kropp och kilon som smög sig på.
Men nu! Saga är 18, hon tar alltmer ansvar själv. Snart har hon körkort också, halleluja!
Häst- och ponnymammor måste också få rida.
Malpåsen ska öppnas, hjälmen ska ner från hyllan. Ridbrallorna ska på och den där bilringen som har lagt sig ovanför linningen, den ska bort!
Det som lagts på is ska tinas upp.
Nu börjar jag om från början igen. Bokstavligt talat. Jag ska sätta realistiska mål att jobba mot.
Man kan skjuta upp sitt eget i all oändlighet. Skäl till varför man inte kan göra det ena eller det andra kan man alltid hitta.
Men någon gång måste man bestämma sig.
Nu tar jag tillbaks min ridning! Min kompis Titti är 67 och rider på. Ulla Håkansson är 80 och rider på. Drottning Elisabeth är 150 och rider på.
Närå, hon är bara 91…
Iallafall, jag kommer snart att skriva om Vanans Makt. Det farliga med att ta en längre paus är att man tappar bort VANAN att rida.
Det har jag nu erfarit, och nu måste jag skapa nya vanor.
För även en mamma måste få rida.