Åtta dagar och femton laxar senare: så gick det i Polen.
I lördags gick terrängen. Det var alltså en lång, internationell enstjärnig. En felfri sådan (dvs inga stopp eller andra missöden på hinder samt att man håller sig kvar i sadeln) är vad som krävs för EM-kval.
Plus godkänd dressyr och hoppning förstås.
Vår häst har aldrig gått en lång, aldrig varit utomlands.
“Jaga inte mot klockan, utan kom runt bra bara” sa jag som en klok moder.
Kl 09.30 for de iväg. Jag var fett nervös som vanligt men trots det hann jag skubba över till ett av de tre vattenhindrena och ta några hyfsade bilder.
Alltså dessa minuter när de är därute. “Det är alltid värst att stå på bredvid, rida själv är inget” sa Jon Andersen som är pappa till en annan junior.
Varför kunde Susanne och Tord inte bara ha döpt NuEller Aldrie till Now Or Never? Så här lät det i högtalarna:
– And here we have… Saga SuvÖwnen from Sweden and… and… hmm…Nwllrlldry.
Nwllrlldry och Saga Suvöwnen kom i mål på 7.12, en sekund sen och felfria på hinder.
Jag tycker det var helt lysande med tanke på att det var Aldries första långa.
– Alltså vilken känsla på den här hästen! Hon har inte problem med någonting! utbrast Saga.
Det var deras åttonde tävling tillsammans, åtta felfria och jämna tävlingar.
Efteråt var det den vanliga proceduren med att kyla, kyla, kyla, och gå, gå, gå med hästen. En veterinär kollade hjärta och vätskeförlust.
Det är bra när terrängen går tidigt, för då har man hela dagen på sig att ta hand om hästen. Promenera, kyla, se till att den äter och dricker, promenera igen, beta den och så vidare.
Minsta slarv kan bli förödande.
Resten av dagen var lite dramatisk. En svensk ryttare hade ett fall ganska tidigt i den trestjärniga klassen och fördes till sjukhus. Hans dotter startade trots det senare -i samma klass!
Hon var skakad men satt upp och genomförde sin trestjärniga terrängritt.
Fältisar, mina vänner. Fältisar. Det är dem vi ska skicka fram när ryssen kommer!
Hatten av för Ebba. Pappan fick en nackskada och åkte flyg hem.
Sedan såg vi ytterligare tre avramlingar. De där som rider trestjärnigt alltså, de är riktiga galningar.
Här är en rysk häst som tappat sin ryttare.
Och en brittisk:
Här är det vår lastbilschaufför Therese som kommer över ett smalhinder med en tappad stigbygel!
En fälttävlan är pärs efter pärs. Den här gången var det sju stycken.
* Första pärsen var att ta sig dit (en historia uppdelad på Sverigebit 8 timmar, färja 10 timmar och Polenbit 7 timmar).
* Andra pärsen var dressyren, tredje pärsen var veterinärbesiktning ett, fjärde pärsen var terrängen.
* Femte pärsen var veterinärbsiktning två och sjätte var den avslutande hoppningen.
* Den sjunde var att ta sig hem.
Hoppning sista dan är också en rysare. Ska hästen orka eller är den jättetrött? Är den hel?
Det är alltid någon häst som inte går igenom den sista veterinärbesiktningen.
Vår häst hade aldrig varit med om hoppning sista dan, men var i väldigt fint skick och gick utan problem igenom.
Men skulle hon orka? Skulle hon tjura ur och stanna, eller riva halva banan?
In i det sista valde jag mellan att ligga i gräset rabbla böner eller gömma mig bakom läktaren.
Men i sista stund blev jag arg på mig själv och röt “Skärp dig”!!
Skulle jag inte titta?? Hur mesig får man vara!
Bilderna jag tog var kassa, men vår fantastiska häst ställde åter upp som en riktig stjärna och de petade bara ett hinder!
Då rann tårarna på mamma! För där satt EM-kvalet!
Hon slutade en utanför placering, 11 av 39, näst bästa svensk. I sin första långa internationella enstjärniga.
– En jävla rivning från placering!! klagade Saga sedan.
– Men för i helsike, det var väl jättebra för första gången utomlands och er första långa! sa jag.
Men tävlingsmänniskor är som de är. De har ett speciellt psyke.
Bästa svensk var fenomenala Vendela Eriksson Rubin från Halland, hon kom trea.
Och nu var det bara att packa ihop. Undan med luftmadrassen som jag sovit på och ihop med allt, smutstvätt och svettiga schabrak, ner i väskorna bara.
Utanför lastbilens fönster susade rapsfälten förbi, mil efter mil.
– Hur mycket (svordom) raps kan det finnas! utbrast Saga.
Jesus var med oss under färden också. Kändes tryggt.
Hade gärna stannat och sett det sista, Svenskarna kom bra till i Nations Cup! Men det var bara att åka.
Färjan gick bra, på morgonen fick Aldrie rasta sig i hage en stund och äta frukost. Skånehästarna kunde redan koppla av, men för oss började den långa färden upp genom Sverige.
Vi packade om från lastbilen till höger till vårt ekipage till vänster:
Exakt 30 timmar och 15 minuter tog hemresan som helhet. När vi närmade oss låg ett enormt, gyllene moln över gården. Det var helt otroligt, Saga filmade det. Det kändes faktiskt som om Gud välkomnade oss hem…
Fantastiska Aldrie. Hon fick gå ut i hagen i en halvtimme och de uppskattade hon.
Kl 22 cirka:
Nå. Ett EM-kval innebär inte automatiskt att det blir EM. Det finns nog mellan 15 och 20 som har lyckats kvala, bara 6 får åka. Det är uttagning. Inget är klart än.
OM det blir EM, då blir det till att trolla med knäna. Det är inte gratis precis.
Men det har vi gjort förr, så det får väl gå den här gången också.
Det är damen till höger som bestämmer det. Landslagsledare Anne Persson. Tv Vendelas mamma Ylva.
Det var sammantaget en väldigt lyckad och rolig resa -även om det fortfarande värker lite här och där i min kropp…
Tyvärr upplever man inte riktgt landet man är i, man ser bara tävlingsplatsen och vägarna. Den enda polska person jag pratade med var en ”hästpappa” som hjälpte mig att bära lite. Han hade jobbat på Täby galopp för länge sedan.
– Åh, Täby galopp finns inte längre, sa jag.
Inte ens de som tagit med sig cykel hade det så lätt:
Vi träffade många som vi känner redan, och lärde även känna nya fältismänniskor.
Följ oss gärna på Instagram: Ulrika: Ponnymammans Saga: Sagaasss