Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

Att uppfostra ett ambitiöst barn.

Att uppfostra ett ambitiöst barn.

Av Ulrika Okategoriserade 02 apr 2019

Jag kan se missförstånden formas redan här.

Efter rubriken.

Jag menar inte hur man uppfostrar ett barn till att bli ambitiöst (jag tror inte ens det går) utan hur man fostrar ett barn om man upptäcker att det ÄR ambitiöst!

För jag tror att vi är som vi är redan tidigt. Enligt forskning är en mycket stor del av vår personlighet medfödd.

Sen påverkas vi självklart av omgivning, tidsanda, kultur och allt möjligt, men vi har en grundpersonlighet redan när vi föds.

Iallfall, jag råkar ha ett sånt där ambitiöst barn, som har stora planer, som känner ett behov av att pressa sig till det yttersta och som inte nöjer sig i första taget.

Redan tidigt såg jag att det här var ett barn som liksom ville gå till ytterligheter.

Det gick inte att bara klättra i träd, hon skulle högst upp i de högsta träden.

Det gick inte att bara hoppa studsmatta, hon måste släpa studsmattan till en husvägg och sen gå upp på taket och hoppa ner på studsmattan.

Det gick inte att bara rida lite lagom, det måste vara fart och fläkt, det blev fälttävlan.

Snälla ponnyer var tråkiga, hon behövde något att tampas med. Hon red flera tuffa ponnyer som kunde matcha hennes behov av utmaningar.

Hon var (och är) också outtröttlig intellektuellt och kan diskutera i timmar.

– Genom att ifrågasätta allt du säger och gör tränar jag upp både din och min intelligens! är sånt som hon kan säga.

Puh!

I ridningen var det tidigt tjat om att tävla.

– När är det tävling, mamma??

– Va? Tävling? Ja, vi får väl kolla vad klubben har på gång?

Det tyckte jag var lagom. Klubbtävlingar, en eller några gånger om året.

Ska jag vara helt ärlig tyckte jag i början att det här ponnytävlandet var lite… jobbigt. Onödigt. Jag var inledningsvis en ganska motvillig ponnymamma som tyckte att det kunde hållas på lite lagom nivå.

En vän till mig har berättat att när han frågade en tioårig Saga vad hennes mål var så hade hon svarat “SM”.

SM! Hon hade inte ens en egen ponny då, inga vi kände tävlade på riktigt och jag var absolut inte med på några elit-tankar. Hur visste hon ens vad SM var?!

Resten har jag beskrivit i hundratals blogginlägg. Hur vi alltid legat ett steg efter vårt tävlingsgalna barn och med blodsmak i munnen försökt hänga med och lära oss det här tävlingslivet.

Varje ny nivå blev också en ny nivå ekonomiskt, och vad det skulle handla om för summor hade vi inget som helst begrepp om innan vi var där.

Ingen tog oss i handen och sa: bara så ni vet så blir det trippla kostnader på landslagsnivå, ingen förklarade att på häst blir det ännu värre, ingen skickade ett mejl och förvarande om att bara så ni vet så går det på 50 laxar med ett EM på Irland.

Iallfall. När Saga började prata om SM försökte jag först tona ner hennes ambitioner.

Jag tänkte att hon skulle bli väldigt ledsen om hon inte nådde dit, och det ville jag ju inte, så därför ville jag inte elda på hennes drömmar om det utan sa “ja ja, men det är inte så viktigt att vinna, det viktigaste är att ha kul”.

Man ska inte säga så till en person med tävlingsskalle!

Hos vissa individer är tävlingsdriften starkare än hos andra. Och det får man respektera lika mycket som att man får respektera att andra inte vill tävla alls.

Snart såg jag att jag liksom inte hade förstått mitt barn. Det var när hon var elva-tolv jag började förstå vem hon verkligen var.

Vinnarskalle är verkligen ett bra ord. ALLT sitter mellan öronen!

Jag är omgiven av tävlingsmänniskor, nyfikna och drivna risktagare. De här som siktar högt, de har verkligen ett speciellt mind-set.

I längden handlar framgång nästan bara om att ha en viss sorts psyke. Vilja och målsättning.

Jag tror att jag missbedömde Saga för att hon är stökig, konstnärlig, har svårt att passa tider och missar bussen jämt.

Jag hade fått för mig att super-achievers måste vara pedantiska, punktliga och supervälplanerade. Idag har jag fattat att det ganska ofta är precis tvärt om…

Saga har visat mig att man kan nå väldigt långt även om man har kaos på sina grejer.

Man kan nå toppen även på en inte superdyr ponny om man har vilja av stål, man kan få sju A:n av nio möjliga även om man har en timme till skolan enkel väg och rider varje dag och börjar plugga först kl 22.

Hur som helst. Den här sortens människor har en viss sårbarhet. De löper större risk att gå in i väggen då de gärna pressar sig själva väldigt hårt.

De löper större risk än andra att få ätstörningar och stressymtom.

Ska man försöka bromsa sitt barn, som jag försökte, om man upptäcker att de är väldigt ambitiösa?

Nej, nej, nej!

Däremot tror jag att man måste försöka få dem att förstå att inte hela deras värde hänger på prestationer. Och att man inte kan göra allt på en gång.

Låt dem drömma om SM, låt dem drömma om EM, och om ni har chansen, låt dem försöka.

Men hold your horses -kom ihåg att det är DE som tävlar, inte du!

Och låt dem förstå, att deras prestationer inte är detsamma som de själva.

Prata med dem om skillnaden mellan självkänsla (att duga som man är) och självförtroende (att lita på sig själv och sin förmåga).

Försök att få dem att någon gång också göra något annat än det de är besatta av. Vänner och tid utanför stallet tror jag är oerhört viktigt för superambitiösa unga ryttare.

Att ha ett väldigt ambitiöst barn kan också innebära att man får hjälpa dem att förstå och hantera det obehagliga fenomenet avundsjuka. Men det får jag ta i ett annat inlägg.

Följ mig gärna på Instagram: Ponnymammans

Kommentarer