Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

Äppelångest

Äppelångest

Av Ulrika Okategoriserade, Ponnymamman skojar 24 Okt 2015

Varje höst händer det. Då, när allt ska lägga sig och bli lugnt och man ska få ordning slår den till med full kraft.

Äppelångesten.

Vi har några rent magnifika äppelträd som några strävsamma människor planterat för en mansålder sedan eller mer. Ett kallar jag för Signe. Hon är som Moder Jord själv: stor och vacker och generös. Hon är gårdens drottning och hon producerar helt galna mängder fruktansvärt goda äpplen av sorten Signe Tillish. Varje år, bara sådär.

Vid hennes sida står lilla graciösa Ingrid. Hon ger oss perfekta, djupröda Ingrid Marie. Båda sorterna är lite sena, så även om äppeltiden egentligen är över nu så förlänger de här två damerna min äppelångest.

Varje gång jag kommer hem och kör förbi dem på uppfarten står Ingrid och Signe där och är arga. Varenda äpple skriker: plocka mig! Gör mos av mig! Skär mig i bitar och gör kaka av mig! Ge bort mig! LÅT MIG INTE BARA HÄNGA HÄR OCH RUTTNA!

Nä jag vet. Äpplen skriker inte. Det är bara rösterna i mitt huvud.

Men iallafall. Vi har en skatt av fruktansvärt fina äpplen som vi bara får av universum varje år -och jag har nästan aldrig tid att göra så mycket vettigt med dem.

Jag fattar inte. Så himla lång tid tar det inte att plocka lite äpplen. Ändå är det en sådan där grej som inte blir av. Det kan inte vara äpplena det är fel på utan det måste vara nåt med mig.

Man måste helt enkelt titta i sin almanacka och tänka: här är det äppelsäsong. Jag bör sätta av lite tid här. Hur svårt kan det vara?

Maken lider nog inte av äppelångest. Förra året var hans finska mostrar här. Rejälare fruntimmer finns inte; de rakade rent vartenda träd och sen kom de tillbaka med äppelmos i burkar stora som silltunnor.

De år vi ändå plockar lite åker vi och mustar skörden. Det är underbart på musteriet. Man ger lådorna till killar i regnkläder. De pratar främmande språk och slänger äpplena i ett stort badkar där de sköljs, sen pressas frukten i mustmaskinen och saften far guldgul genom genomskinliga slangar som leder till en dunk eller bag-in-box. Och all min äppelångest försvinner och jag känner mig som en god och bra människa!

Sen har man halva källaren full av äppelmust som man ger bort till höger och vänster. En uppskattad present.

Ett år fick jag spunk på att de sålde äpplen från Chile på den lokala mataffären. Jag bad att få prata med chefen. Som den hästkvinna jag är lindade jag inte in nåt utan sa:

– Du kan väl köpa mina Ingrid Marie istället. Visst är det mycket bättre än att importera äpplen från andra sidan jorden!?

– Ja visst, sa han, kom hit med några lådor.

Jag skulle bli äppelodlare!

Det var bara att ta fram stegen och plocka. Men vad nu!? Mer än vartannat äpple hade maskhål! Efter sorteringen blev det bara en ynka låda. Lite skamsen satte jag av den på lastkajen. Dagen därpå smög jag in och slog jag en lov runt fruktdisken för att se om de verkligen skulle sälja mina äpplen. Jo, där låg de faktiskt!

“Svenska äpplen Klass 1”

De tog 26 kronor kilot. Själv tjänade jag ungefär 5 kronor efter skatten, bensinskvätten det kostade att leverera dem och sånt.

Och ryggen värkte. Det blev en kort äppelodlarkarriär.

Lite fallfrukt plockar jag iallafall åt hästarna. Det som ligger kvar får rådjur, fåglar och älg kalasa på. När jag ser deras vackra silhuetter under träden i gryningen dämpar det min äppelångest lite.

Nå, igår kom mannen hem från sitt fyra veckors jobbpass i utlandet och vi har faktiskt plockat lite äpplen. Någon eftermiddag nästa vecka blir det alltså en liten tur till musteriet ändå 🙂

20151024_131547_resized

/Ulrika

Kommentarer