Anders Hansen och min farmors hemlighet. Om att bli den man egentligen är.
Anders Hansens nya tv-serie började sändas i samma veva som jag signerade ett flerbokskontrakt med två bokförlag -58 år gammal.
”När vi blir äldre blir vi de vi alltid borde ha varit” säger en av forskarna i seriens andra del.
Det där kan jag verkligen relatera till, på flera sätt.
I mitt fall har jag alltid känt att jag är, eller borde vara, en författare.
Skrivet som jag kallar det är liksom kärnan i mig.
Jag skriver alltid på något. När jag dricker mitt morgonkaffe skriver hjärnan, när jag vaknar på natten skriver hjärnan, när jag kör bil, när jag diskar, när jag mockar boxar, när jag rider ut.
En del av ordströmmen är visserligen ren bullshit, men den upphör aldrig.
Lika bra att försöka göra något av det.
Jag skrev små böcker i skolhäften redan när jag var liten.
Sen kom den förbannade ungdomen och förstörde allt.
Och folk som sa att böcker är bara till för förvirrade människor och folk som skriver är konstiga.
Fan ta de som sa det, för det satte sig i mitt osäkra ungdomsjag.
Ungdomen är dels ha en massa fysisk kraft och vara fri och vacker och ha allting framför sig -men det är också att vara totalt osäker och vilsen.
Vad var det som gjorde mig så vilsen och osäker? Jag virrade hit och dit och reste och slogs psykologiskt sett blodig mot så många stenväggar att jag i backspegeln har svårt att räkna dem alla.
Herregud vad jag LED som ung.
Jag vill ABSOLUT inte bli ung igen!
Visst skulle jag ge mycket för att få tillbaka min självlysande, perfekta hy från 90-talet.
Men -som man mådde på insidan. Hu!
Det enda man gjorde var att försöka passa in, hoppas att man skulle duga och att andra skulle tycka om en lite.
Anpassa sig, anpassa sig, anpassa sig.
Slipa på sina kanter som sedan ändå bara stack ut igen och rev sönder saker.
Någon dag i trettiofemårsåldern bestämde jag mig för att sluta försöka passa in i min mans familj.
Det gick ändå inte.
Jag bestämde mig för något liknande också i relation till min födelse-familj.
Nu får ni ta mig som jag är, liksom, eller så får det vara!
Och vad ni tycker om mig är ert problem!
Jag hade då också köpt häst, en liten parentes i det hela kanske men att skaffa häst igen efter många års uppehåll var för mig delvis att kapa åt mig en liten bit tillvaro som bara var min.
Kanske var det där jag började min verkliga mognadsresa mot att Bli. Mig. Själv.
Hur som helst så skulle det ta ytterligare tio-tjugo år allting.
Att bli den jag egentligen är.
Och först nu känner jag att jag ÄR. Mig. Själv.
Med fel och brister, sorry jag är inte perfekt -men det är ingen annan heller.
Så här dags i livet får det vara slutgiltigt slut med anpasseriet.
Jag har -som de flesta andra- fasat för att bli äldre.
Men så blev jag det, och märkte att det är ju jäkligt najs i många avseenden! De flesta så här långt.
Och det är när man kommer dit man inser vilken gigantisk lögn hela ungdomskulten är.
Kroppen, säger något, förfallet är inte kul!
Och det är ju sant. Jag bytte höftled för ett och ett halvt år sedan och ser nu hur otroligt mycket bättre livet är när man inte har ont hela tiden, något jag hade glömt hur det var.
Det fysiska tar oss förr eller senare, en tröst är ändå att något av det kan man påverka själv med goda levnadsvanor.
Men på insidan blir allt för de flesta människor bättre med åren.
En dag när jag var liten frågade jag min farmor:
– Är det jobbigt att bli gammal?
Och farmor sa:
– Nej, det är skönt att bli gammal.
Jag frågade inte mer, tyvärr kan jag tycka idag. Men som jag har tänkt på det där!
”Det är skönt att bli gammal.”
Minnet av min farmors ord har kommit upp då och då genom livet, och faktiskt gjort mig lite nyfiken på att bli gammal.
En sak är nog viktig: att man inte hänger upp sitt mående på andra. Den som har förväntningar på andra tror jag är dömd att må rätt dåligt mellan varven, eftersom andra människor är just andra människor. De kommer att göra en besviken mellan varven.
Bäst är nog att inte hänga upp sig för mycket på vad andra gör. Om ålderdomen bara går ut på att andra ska hälsa på en är man nog dömd att bli olycklig.
Det gäller att ha saker att göra som man tycker om. I farmors hem fanns böcker och konst och jag minns att hon alltid gjorde något.
Vi tecknade, sydde, spelade kort. Skapandet hade ett värde för farmor och det sög jag i mig hemma hos henne.
Vad jag tror idag är att min farmor menade med det där svaret var att hon på äldre dagar slapp anpassa sig så mycket. Slapp den ångest som hör ungdomen till och de yttre krav som hör medelåldern till.
I det andra avsnittet av tv-serien ”Din personlighet” slår flera av forskarna fast att människor när de är äldre blir mer nöjda och mer tillfreds.
Min farmor hade en hemlighet, och det är den Anders Hansen berättar om i tv.
För balansens skull kanske jag ska säga att det säkert finns skäl till att jag inte fick några böcker skrivna när jag var yngre. Jag var för rastlös och jag tror faktist inte att jag hade den mognad som krävs.
Och det har inte varit någon räkmacka med det manuset som nu plockats upp av förlag.
Jag har flera gånger tappat tron på det, eller rättare sagt på mig själv, och det låg på is i långa perioder innan jag tog upp det igen.
Men nu så. Nu ska det faktiskt bli utgivet och nu är jag nog ändå gammal nog att bli författare.
Redo för ett nytt kapitel i livet.
Det är skönt att bli gammal.
Tack farmor för att du sa det.
Och tack lilla 10-åriga Ulrika för att du frågade.