Att sälja sin ponny på bästa tänkbara sätt.
Bonnie Bee, vår sagoponny, är nu såld.
Det gick till på bästa tänkbara sätt. Och jag önskar att alla, eller åtminstone fler, hästförsäljningar kunde få gå till så.
Bonnie var aldrig ute på annons.
Efter EM i Malmö hade Bonnie Bee gått två säsonger i den yttersta eliten med allt vad det innebär. Under hösten fick hon en välförtjänt och behövlig vila och omvårdnad i kravlös lugn och ro.
Men sedan blev vi tvungna att ta tag i försäljning. Ångesten var stor. Finns det något mer sentimentalt än när barnets ponny ska säljas?
Inte minst en ponny som den unga ryttaren själv tagit hela den långa vägen. Som ÄR barnets barndom.
En sak visste jag: vi ville undvika annons. Vi jobbar mycket, så tid och energi är begränsad.
Främlingar som skulle ringa och ställa tusen frågor, boka tid i ridhus för provridning, åka dit med transport varenda gång (vi har inget ridhus i närheten där vi får vara).
Orka!
Folk som skulle vilja att vi skickade film, som skulle komma och provrida igen och igen, och sen kanske det ändå inte skulle bli nåt.
Orka!
Familjer med mycket pengar och barn som kanske inte kunde rida så bra… Man vill inte sälja en ”Ferrari” till vem som helst, det vore inte snällt. Varken mot ponnyn eller familjen.
No way!
Hos vem Bonnie hamnade var det viktigaste av allt.
Jag blev matt vid blotta tanken på annons.
Då kom jag att tänka på Tuva, en mycket välridande liten fälttävlanstjej som också är duktig i dressyr. De bor inte så långt ifrån oss.
På vinst och förlust ringde jag upp hennes mamma Jessika. Nu är Bonnie deras.
På ett medvetet plan ville jag främst ha hjälp att rida igång Bonnie igen. Saga hade fullt upp med två andra hästar och skolan, och vi var mycket trötta hela hösten och vintern.
Men visst var jag också nyfiken på om Tuva och hennes mamma kanske kunde vara Bonnies nästa team. Min magkänsla sa det.
Vi gjorde på lite ovanligt sätt kanske. Bonnie Bee stod kvar hemma hos oss och Tuva kom och red med oss. Vi tog det lugnt med igångsättning, upptrappning och träning.
Sättet den här försäljningen gick till på var den bästa tänkbara: vi kunde långsamt och under överinseende slussa över en ny ryttare på vår fina ponny. Vi fick se om det var rätt ryttare och familj, och de fick gott om tid att prova och känna efter.
Bra för dem, bra för oss och bra för vår ponny.
Lånat ut och skickat iväg henne skulle vi dock aldrig gjort!
Vid ett köp byter man ut hela hästens liv: ryttare, stall, rutiner, foder, utrustning, hovslagare, tränare, ridunderlag. Det är ganska vanligt att det efter några månader uppstår problem.
Tuva och Saga har delvis samma tränare, de rider på samma Färingsölera och Bonnie Bee behöver inte ens byta hovslagare!
Jag önskar att fler hade möjlighet att göra så här. Att långsamt slussa över en ny ryttare på sin häst.
Det skulle bli färre besvikelser, färre skadade hästar, färre rättsprocesser.
Iallafall, jag är glad att jag efter att Bonnie Bee givit oss så mycket glädje kunde ta mitt ansvar att dels ge henne tid att vila upp sig, för det behövde hon, och sedan ordna det på bästa sätt för henne.
Tuva rider superbra, och Jessika är en fantastisk ponnymamma som vet vad som krävs och som är noggrann som få. De blir ett kanonteam.
Och det har inte varit någon stress.
Under veckan har vi gått här med blanka ögon och snörvlat och snyftat. Saga har gått ner i stallet mitt i natten för att krama om sin fina vän, för att tacka för allt.
2012 -2016 var fantastiska år tack vare Bonnie Bee. Minnena kommer för alltid att vara med oss.
Som sagt, få saker är mer sentimentala än att sälja ponny.
Men nu är det dags att gå vidare. Vi önskar Tuva lycka till med Bonnie, och vi lovar att inte vara jobbiga före detta ägare!
Vi är säkra på att de kommer ta väldigt väl hand om henne och hoppas att hon ska ge dem lika mycket glädje som hon gav oss.
Här är Tuva och Bonnie Bee på vår vall här hemma.
Följ oss gärna på instagram: ulrika: ulrikaeff Saga: sagaasss