Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

20 år med häst. Föräldrar och barn växer ihop.

20 år med häst. Föräldrar och barn växer ihop.

Av Ulrika Okategoriserade 25 nov 2019

Jag födde mitt enda barn under den varma sensommaren 1999.

Under 00-talet då min dotter gick på ridskola upptäckte jag en viss skillnad från när jag själv var liten.

Föräldrarna var nu med i stallet, och SATT KVAR och tittade, hela lektionen.

Och det är väl inget fel i det? Det är väl jättebra? Det är väl bra att föräldrar är engagerade.

Jo, absolut. Men föräldrarna liksom servade barnen nu. De sadlade, tränsade, fick order (av barnen) att gå och hämta saker, de hjälpte ungarna upp i sadeln.

Herregud, har barn blivit handikappade? tänkte jag.

En ridskolechef jag intervjuade om detta för Ridsport sa att föräldrarna började förändras någon gång kring nittiotalets mitt.

Föräldrar lämnade inte längre av barnen, de kom dit och var med.

Vilket hon menade både var bra och dåligt. Men mest dåligt.

När vi köpte ponny 2010 gjorde jag upptäckt nummer två: mockningsmammorna.

Mammor kom nu med till stallet, mockade, hämtade fram sadel och träns, tog hand om utrustningen efteråt och promenerade med barnen på uteritterna. Övervakade och styrde upp, så att inget farligt hände.

Mot slutet trampade de lite otåligt i stallgången. På exakt en timme och fyrtiofem minuter måste allt vara klart! Man gjorde inte längre bara en sak på en lördag, man gjorde tre, och man måste hinna!

Vad hade hänt med min barndoms föräldrafria kvällar i stallet, de ändlösa helgerna då man lekte och hängde i stallet hur mycket som helst?

Ridningen var bara en del av allt jag som barn gjorde under timmarna i stallet.

Idag är det det enda barnen gör! Resten tar mamma hand om.

Vad hade hänt med att träffas i stallet, bygga kojor bland höbalarna, sadla och rida ut ett gäng barn tillsammans? Utan någon vuxen.

Vad hände med lekridningen, friheten?

Vad hände med att allt var bra bara man kom hem till middan?

Jag kände mig som en dinosaurie, men jag höll envist kvar vid mina krav: du mockar själv! Jag hade då två hästar och ville inte ge upp precis hela mitt eget hästliv för att Saga hade fått en ponny.

Nu har det gått ytterligare tid sedan vi var en ponnyfamilj, det har kommit ytterligare en generation efter mitt barn och det jag ser nu är att de verkar nästan oförmögna att åka buss.

De vill ha skjuts! Med bil. Ibland kommer de inte om ingen kan skjutsa.

Det där är ju jättekonstigt i bensinupprorets och klimatdebatternas dagar, att föräldrar skjutsar så mycket.

Dessutom har de ofta en mamma som inte bara mockar utan även för deras talan, långt upp i åren.

Säger du till en tonåring om något idag, minsta grej, så får du ett kilometerlångt försvarstal av en förälder.

Jag vill helst ha en egen dialog med den som rider hos mig, men idag ska all kommunikation filtreras genom föräldrar.

När jag skaffade unga medryttare för 18 år sedan såg jag inte röken av deras föräldrar. De kom möjligen med någon enstaka gång och tittade.

Har du en tonåring som medryttare idag har du en mamma i stallet också.

Föräldrar och barn sitter ihop som siamesiska tvillingar.

Jag vet inte om jag vill kalla dem curlingföräldrar, jag tycker ordet serviceföräldrar är mer träffande.

Över huvud taget har allt gått från att barnen är en del av familjen till att barnen är alltings centrum. Jag har jättesvårt att förstå det här snacket att dagens föräldrar skulle försumma sina barn.

Det finns förstås också föräldrar som gör det, men jag är övertygad om att fler barn än någonsin har väldigt engagerade föräldrar.

Föräldrar gör ju för bövelen inget annat är är med sina barn! Hämtar dem, lämnar dem, planerar åt dem, umgås med dem, reser med dem, sportar med dem, söker jobb åt dem, försvarar dem.

Å ena sidan är jag glad att föräldrar har ett större engagemang i barnen än vad de hade på 70- och 80-talen. Barn och unga idag tar för givet att de blir lyssnade till och har ett självförtroende som tidigare generationer bara kunde drömma om.

Å andra sidan klipps inte navelsträngen riktigt. Att skaffa egen bostad är svårare än någonsin och och dagens ungdomar tycks inte ha panik att flytta hemifrån precis.

Jag säger inte att det här nödvändigtvis är dåligt. Om det är dåligt eller bra får vi se längre fram.

Hur ser det ut om ytterligare 20 år?

Köp spånpellets enkelt här:

Kommentarer