20 år med häst. Fler regler, mindre tid. Nätet tog över och förändrade.
Jag tror att det här med synen på hästen har gått åt två håll.
Å ena sidan är allt vi gör med hästar under lupp, ridning och hantering ifrågasätts allt mer och all hästsport tvingas framåt mot en större djurvänlighet. Det är en utveckling som visserligen redan fanns men som fick en väldig skjuts i och med sociala mediers uppkomst, och speciellt med möjligheten att fota och filma överallt med mobiltelefonen.
Å andra sidan vill många “ha ut” mycket mer av ridningen än vad jag upplevde för 20 år sedan.
Inte för att folk var slappa då. Men de var mer avslappnade.
Nu ska det maxas liksom, och hästen blir mer av ett redskap. Jag kan absolut ha fel, kanske har jag bara fått för mig detta för att jag under mina första tio år befann mig i en hobbyryttarvärld och först de senaste tio åren har varit med i tävlingsvärlden med min dotter.
Men det är som om även hobbyryttare ska krama allt ur hästarna idag. Det har väl med vårt effektivitetssamhälle att göra. Unghästar ska vara bländande redan vid tre-fyra, och hästar utan tävlingsresultat är inte mycket värda, även om det bara är LättB-Bettan som ska köpa.
Jag tror att fler köper egen häst eller ponny lite för tidigt, utan tillräckliga kunskaper om varken ridning eller hästar och med siktet inställt på tävling. En lite lätt katastrofal kombo som ofta får skadade hästar, kvaddat självförtroende och besvikna ponnyföräldrar som följd.
Inställningen “vill ha ut mer” märks även på ridskolor, där eleverna blivit lite mer krävande vad gäller vad de får göra på lektionerna (berättat av en ridskolechef). En ny sorts mindre och lite lyxigare ridskolor med “bättre” och mer välutbildade hästar och mindre grupper har hittat en nisch de senaste sju-åtta åren.
Kunderna är personer som känner att de inte kommer längre på sin gamla ridskola, men som inte vill ha egen häst och som inte vill ha böket med att mocka och fodra. De vill rida när det passar dem, på lite finare hästar och under bekväma former.
Tendensen att vilja ha ut mer märks också i medryttarannonser där folk mer eller mindre plumpt förklarar att de inte kommer vara nöjda med att rida ut, utan vill träna och tävla. En del vill bara göra det, och vill inte alls ta del av det oundvikliga “tråkiga”. Saker som är en hästägares vardag.
En annan sak som jag tänkt mycket på är hur vi inhämtar kunskap. När jag köpte häst hade ALLA Tidningen Ridsport. Stod det något om foder eller om det gjorts någon studie var det ett givet snack i stallet.
Men kring 2008 – 2009 hade många av mina vänner sagt upp sin prenumeration på Ridsport. Nätet och sociala medier hade tagit plats. Tidningarna flyttade även de ut på nätet under 00-talet, men eftersom det är så fragmenterat på nätet har vi inte längre gemensamma referensramar.
En del hästinfo på nätet är ju helt vansinnig. Det finns facebookgrupper som är anti-vaccin och anti-veterinärer där allt ska lösas med ögondiagnostik, mananalys, homeopati, örter och “utrensningskurer”… Frågar man om studier på det som påstås får man en utskällning av gruppens admin, som av en händelse råkar sälja alla dessa kurer och vad det nu är.
Barfotadårarna, fanns de på 90-talet? Har galningarna blivit fler? Jag tänker mig att allt åt det mer extrema hållet är sånt som frodas tack vare nätet, inte minst i facebookgrupper.
Idoldyrkan har blivit större än någonsin via Instagram och Facebook och kan i kombination med okunskap bli farlig. Som när någon känd barnbloggare skriver att gramanrygel är skitbra för de får alla hennes ponnyer på tygeln, eller när någon Lätt C-ryttare tar efter sin idols träningsmetoder utan att vara där på långa vägar.
Mental träning och coachning gjorde sitt intåg i hästvärlden. Allt från prestationsångest till ridrädsla skulle nu lösas med mental träning.
Ytterligare en grej jag tänkt på är manin att åka till klinik för minsta sak. Jag vet folk som inte ens vågar göra rent ett sår och sätta bandage själva. Jag tror även att många är rädda att betraktas som dåliga hästägare om de inte “åker in” för minsta lilla.
På det bättre är väl att vi nog blivit lite mer lyhörda på hur våra hästar verkligen mår. På gott och på ont. På gott då vi kanske är snabbare att upptäcka och hjälpa våra hästar med problem. På ont då det verkar vara väldigt lätt för somliga att försöka få hästar utdömda och casha in på försäkringen. Nästa häst!
Sedan har vi säkerhetshysterin som eskalerar. När det inte finns fler regler att hitta på kan man alltid komma upp med lite mer säkerhetsföresekrifter. Säkerhetstänk är aldrig fel -men det kan gå för långt.
Rätt mycket har blivit krångligare. År 2002 lät jag betäcka ett sto för första gången. Ägglossningskoll och dräktighetskontroll fick jag gjort i hemmastallet. Nu ska alla lasta sina ston och köra iväg till godkänd seminstation för varje delmoment (allra minst 4, men kan bli hur många som helst). Krångligare och dyrare.
Över huvud taget är det mer regler om allt möjligt.
Vad mer? Konsten att rykta har gått förlorad. Det tar för mycket tid för nutidsmänniskan att stå och rykta. 2000-talets hästmänniska klipper pälsen och spolar av.
Över huvud taget har folk inte tid längre, särskilt inte för spontana grejer. Dagarna och kvällarna är fullspäckade, även helgerna.
Alla vill ha ut det mesta av allt.