Eamon Hickey -mästare i ledarskap.
Vi var nog många som trodde att vi skulle få se ren magi. Att vi skulle bevittna en trollkarl.
Men det Eamon Hickey gjorde med en oinriden, lurvig treåring och en hypernervös åttaåring var inte trolleri. Det var sunt förnuft. Ett ledarskap som sitter i ryggmärgen.
Ska jag sammanfatta det helt kort blir det så här:
* fokus
* konsekvens
* timing
* eftergift i rätt ögonblick
* beröm i rätt ögonblick
Fokus kan vi lära oss. Konsekvens kan vi lära oss. Timing kräver erfarenhet och många timmar med häst, men jag tror vi kan öva upp det också.
Att se en man efter en timme sitta upp på en helt grön treåring var förstås en upplevelse. Innan han hoppade upp (från marken som en fjäderlätt tioåring) var han extremt noga med att hästen hela tiden skulle vara fokuserad på honom och vara trygg med övningarna. Han kliade den vid sadelgjorden och gnuggade den över kroppen med en vojlock.
Jag la märke till att Eamon alltid höll hästens huvud nära sig. Så fort den tittade bort eller nosade på marken tog han tillbaka hästens huvud.
– Fokus på mig tack!
Eamon talade mycket om god grunduppfostran som att hästen inte får knuffas och springa över folk.
– Du skulle inte tillåta att någon på jobbet knuffades eller gick rakt över dig, eller hur? Så varför ska en häst få göra det?
Gång på gång backade han hästarna för att få dem att förstå att de måste respektera människans närmaste sfär. Vi ska inte skrika ”nej” åt våra hästar, utan förklara gränserna fysiskt menade han. Backa dem, flytta dem.
– Hästar blir lugna av att veta var gränserna går.
Eamon verkade tycka att det är lite tokigt att många svenskar ser sina häst som gosedjur. Eller som barn. På Irland växer hästfolk ofta upp på någon liten bondgård med kor och får och grisar -och en häst eller två.
På Irland är djuren djur.
– Vi tycker om vår häst, men den är inte en nallebjörn, inte en bebis!
– Varför pratar man bebisspråk med en häst? Hur gammalt är ett barn när ni slutar prata bebisspråk med den? Ett?
Hästen borde få mer respekt av oss än att bli tilltalad på bebisspråk tyckte Eamon.
Något han gjorde väldigt mycket med treåringen var att flytta bakdelen. Han gjorde massor av framdelsvändningar både vid hand och uppsuttet. Han jobbade synnerligen intensivt vilket inte gav hästen en chans att bli ofokuserad.
Ofta sa han ett ord som jag först trodde var “baloney” (ungefär nonsens), men det han sa var BELÖNING!
Omedelbart efter att hästen förstått får den belöning i form av en smekning i pannan eller lite massage över mankammen. Belöningen består också i eftergift i exakt rätt ögonblick.
– Belöning så fort den tänker rätt!
Efter ett par timmar kunde Eamon faktiskt rida treåringen några gånger längs med läktaren som var full med folk. Den var mestadels snäll men kämpade med att förstå allt som hände. Några gånger ställde den sig upp.
Det var en mycket trött treåring som nu var insutten! Efter en liten paus var det dags för lastning av svår häst.
Och då. Alltså, WOW…!
In kom en rejält nervös häst, ett åttaårigt, vackert sto som flög runt som en fladdermus i ridhuset. Eamon började med att longera henne lite, därefter övningar för att få henne att lyssna.
Hon fick rygga en hel del. Det tog inte lång stund innan han fick hästen lugn och fokuserad mer på honom än på allting runtomkring.
– Backa ett, två , tre, fyra steg -och eftergift! Beröm.
Jag ska erkänna att lastning är ångest för mig. Våra nuvarande hästar går bara in, men alla som haft en svårlastad häst håller nog med om att det är en stress man kan leva utan.
När Eamon jobbade insåg jag en massa saker som jag själv gör fel. Till exempel har jag gärna placerat min transport intill en vägg för att hästen inte ska ha så många alternativ annat än att gå rakt framåt – in i transporten. Eller ramat in med linor på sidorna.
Fel, fel, fel! Eamon hade gott om plats åt sidorna, och istället för att be hästen gå rakt på bad han den att i en lång stund gå kors och tvärs över rampen. Han flyttade den sidvärts åt höger och vänster med hjälp av ett långt spö.
Hästen var nästan konstant i rörelse. Till slut var den så less på att flytta sig åt sidorna att den inte ville något hellre än att gå rakt framåt. Sedan fick den gå i och ur gång på gång.
Behöver jag ens säga att hästen strax SPRANG in i transporten med Eamon?
Det var en fröjd att se det först helt hispiga stoet efter en halvtimme följa Eamon som en hund.
Under lastnignen kom frågan om godis upp. Eamon lockar inte med godis. Han säger inte att det är fel, men jag minns själv alla gånger jag försökt lasta en viss häst och hur frustrationen flödade när alla morötterna var slut och hästen ändå inte gått in… Då kände man sig lite dum. Lurad nästan.
Det Eamon visade upp var inte magi. Han var ingen trollkarl. Bara en extremt skicklig, extremt konsekvent, ödmjuk och högst verklig hästkarl.
* fokus
* konskevens
* timing
* eftergift i rätt ögonblick
* beröm i rätt ögonblick
Detta var några av de mest lärorika timmar jag varit med om. Det jag tar med mig hem är framför allt att jag måste vara mer konsekvent och ha fullt fokus på min häst -hela tiden.
Inte låta småprat, telefonsamtal och sms komma emellan.
Sist och slutligen. Eamon berättade att människor ständigt kommer med ursäkter. ”Min häst blev nog misshandlad innan den kom till Sverige” eller ”min häst är rädd för det och det och det”.
Visst är hästar olika funtade. Men att Eamon kan gå in och hantera vilken häst som helst och få den lugn, trygg och foglig är ju ett bevis på att allt det där är… well, ”baloney”.
– Det kan faktiskt bero på er själva, sa han.
Följ oss gärna på Instagram:
Saga: sagaasss
Ulrika: ulrikaeff